Vad ska man med sin rollperson till?

Rollpersoner är en av de stora entiteterna i rollspel. Därför finns det en hel del att säga om dem och det sätt som vi spelare tar oss an dem.

Influenser i rollspel kommer till stor del från filmer och böcker men idag är kanske en ännu mer inflytelserik källa RPG-genren bland datorspel. Det som är märkvärdigt här är att datorspel ofta har någon form av hårda mål; antingen att klara sig igenom hela spelets berättelse eller att vinna över fiender/andra spelare eller att få så mycket poäng som möjligt. De här målsättningarna påverkar i stor mån hur spelet spelas. Rollpersonerna ska vara så kraftfulla som möjligt och i bästa fall helt sakna svagheter. Det gör dock dessa till ganska bleka och intetsägande figurer. Rollpersonen som spelaren styr blir mer ett redskap för spelaren att uppleva en berättelse som egentligen inte handlar om rollpersonen i fråga.

Ett av de första datorrollspelen jag upplevde som faktiskt lyckades skapa levande rollpersoner var Star Wars: Knights of the Old Republic. Genom att lägga mycket fokus på huvudpersonens medhjälpare och deras bakgrund och personligheter lyckades de verkligen skapa liv i rollfigurerna. Men faktum kvarstod att spelarens rollperson fortfarande var förhållandevis ocentral. Och jag antar att detta är resultatet av en rent praktisk begränsning i spelutvecklingen. Spelaren ska ju också ha en stor bredd av handlingsalternativ och möjligheter att skapa vilken rollperson den vill. Hur som helst, datorspelen har säkerligen blivit bättre på det här sedan dess men jag tror att det finns en begränsning i mediet datorspel på den här punkten.

Denna begränsning finns däremot inte i bordsrollspel. I bordsrollspel kan vi skapa hur intressanta spelarrollpersoner som helst. Det är inte spelutvecklarnas insats eller spelmotorn som sätter gränserna – det är gruppens fantasi som gör det! Och det är en enorm styrka med bordsrollspel som jag ser det. Visst, det har inte samma grafiska påtaglighet eller realism som datorspelen och är kanske inte lika lätt att ta till sig – men å andra sidan kan precis vad som helst hända i ett bordsrollspel.

Frågan är väl i grunden vad spelarna förväntar sig av rollspelet. Förväntar de sig att spelet ska ha samma fokus som ett datorrollspel så är risken stor att de missar en stor del av det som är charmen med bordsrollspel.

Narrative Control touchar på det här ämnet i ett flertal av deras pod-avsnitt och det är ganska upplysande att lyssna igenom de här – med fördel i den ordningen som jag tar upp dem här.

Innan vi fortsätter; har du inte lyssnat på avsnittet Dare to be stupid, så börja med det. Det är en bra introduktion till tänket kring spelares initiativtagande.

Nästa avsnitt du bör lyssna på är Selling players on complications som behandlar ett närbesläktat ämne. En person hör av sig till podden och berättar om en spelare i dennes spelgrupp som konsekvent undviker och undanröjer alla svagheter hos sin rollperson. Det mest intressanta de säger på hela avsnittet är egentligen när de konstaterar att spelare som skyddar sina rollpersoner från alla möjliga svagheter på det här viset i själva verket målar ut sina rollpersoner ur berättelsen – deras rollpersoner blir mindre intressanta och det handlar inte längre om dem utan om det som händer runtomkring dem. Och det är så himla sant! Jag har själv upplevt det i mina spelmöten utan att förstå vad det berodde på. Av någon anledning favoriserade jag några av spelarna och det som direkt rörde deras rollpersoner. Jag tänkte först att det var mitt eget fel att jag inte involverat de andra men jag tyckte å andra sidan att det intressanta med berättelsen faktiskt bara låg hos de som jag prioriterat. Och nu när jag hör de här tankarna så inser jag att det var just för att jag inte hade några svagheter eller andra omständigheter att arbeta med hos de övriga rollpersonerna som gjorde att dessa hamnade ur fokus för berättelsen.

Härnäst rekommenderar jag avsnittet Can’t touch this. Här diskuteras spelar-rollpersoners heliga kor, d.v.s. de element som måste finnas kvar hos rollpersonen för att spelaren fortfarande ska tycka att det är kul. Rollpersonens USP! Tar spelledaren bort den heliga kon för en spelarrollperson så förstör det helt enkelt spelet för spelaren.

Har du nu kommit så här långt och fortfarande tycker att ämnet är intressant och relevant för dig; då kommer här överkurs-avsnittet; Embrace your doom. Här vänder de helt och hållet på resonemanget i Dare-to-be-stupid-avsnittet. Istället för att fråga sig hur rollpersonens misslyckanden i slutändan ska leda fram mot rollpersonens framgång, frågar de sig nu istället: Om vi vet att rollpersonerna faktiskt inte kommer att lyckas; vad är det mest spektakulära händelseförloppet vi kan skapa, som i slutändan leder fram till det fasansfulla slut som vi vet väntar? De utgår förvisso från one-shot-rollspel där berättelsen bara varar under ett spelpass, men det här sättet att prata kring sina rollpersoner är en riktig ögonöppnare som jag tror kan vara nyttig – framförallt för de som har för vana att ta sig an rollspel som om det vore ett datorspel.

En av de mest intressanta formuleringarna de nämner är att en rollperson inte har använts till sin fulla potential så länge den inte har fullständigt brutits ner och tillintetgjorts. Det kan vara lite svårt att förstå men med den klockrena metafor som de sedan levererar så är åtminstone jag helt övertygad.

De menar att det är precis som med sandslott; visst, efter att du har byggt upp hela ditt fina slott så kan du lämna det så och bara gå därifrån – men varför göra det, när du också kan ha kul med att hoppa sönder alltihop?

För vad ska man med sina rollpersoner när äventyret väl är över? Det finns ju inget egenvärde i att de överlever. Men det finns å andra sidan inget egenvärde i att de bara trillar ner för ett stup och dör heller. Jag tänker att nyckeln till det här ligger i berättelsen. Så länge en rollpersons öde får en betydelse i ett större sammanhang så blir det meningsfullt oavsett vilket det är!

Det finns egentligen hur mycket som helst att säga om det här ämnet men bara begränsat utrymme här på sidan. Kommentera gärna med era tankar kring det här ämnet så kan diskussionen fortsätta där!

Men, åter till den inledande frågan: Vad är det man ska ha sin rollperson till? Mitt svar: Experimentera med – det handlar ju i slutändan om hur du utvecklas som spelare och vilka minnen och erfarenheter du tar med dig från spelbordet! Ha kul, prova nya saker, utvecklas och ha ännu mer kul. Repeat.

Bild: Detalj ur en illustration från Nilas Offer av John Bauer. Modifierad.

1 kommentar

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *