”Hur” & ”vad” man spelar

Om man liknar spelskapande vid bildkonst så är det precis lika omöjligt för konstnären att kontrollera hur en betraktare ska uppleva verket som det är för en spelskapare att kontrollera hur en spelare ska uppleva spelet – eftersom det är helt beroende på betraktarens/spelarens referensramar. Det enda skaparen har att arbeta med är vad – vad man spelar liksom vad man betraktar – föremålet (boken/tavlan).

Men bara utifrån att titta på föremålet går det inte att säga hur det kommer att spelas eller hur det kommer att upplevas. Allt man kan säga är vad det är. Och i spelens fall så är det här som speltestande kommer in i bilden. Speltestande handlar inte i första hand om att se ifall reglerna funkar som tänkt eller ifall de är tillräckligt balanserade – det handlar om att spelskaparen ska få sig en uppfattning om hur spelet spelas. Att få en inblick i de oöverskådliga mikrosituationer som uppstår till följd av spelarnas interaktion genom spelmekaniken, och som skapar (för spelupplevelsen ovärderliga) känslor hos spelarna.

För det är just i den där skärningspunkten när spelare möter spel – när hur uppstår – som spelens magi också visar sig! Det är då man har möjlighet att se vad som gör vissa spel riktigt bra. Det kan vara något så enkelt som den oro och ovisshet som uppstår när man väntar på sin tur och hoppas på att ingen annan ska ta det där kortet som man behöver (som i Ticket to Ride).

Om vi nu tar brädspelet schack som exempel. Det är ett spel som funnits i över tusen år. Varför tröttnar inte folk? Om man bara tittar på vad det är så går det ganska snabbt:

  • Ett bräde med 64 rutor
  • 6 olika sorters pjäser som kan röra sig på varsitt sätt
  • En startuppställning

Det finns ingen berättelse som hör till, inget narrativ som skapar mervärde. Det är bara spelmekanik som spelarna använder för att interagera med varandra.

Och visst, schack är ett oerhört välbalanserat spel där det inte finns någon optimal strategi, och nog skulle man kunna räkna sig fram till detta utan att speltesta – MEN ingen hade vetat ifall spelet upplevdes som kul eller intressant av någon förrän det hade speltestats. Även om en spelidé låter intressant så går det inte att bekräfta att utförandet (dvs vad det slutligen blev av spelet) skapar en upplevelse som lever upp till de förväntningar som finns på spelidén.

Varför skriver jag det här, kan man då avsluta med att undra. Jag tror att jag vill förmedla två saker:

  1. någon sorts positiv upptäckaranda när det kommer till att prova nya spel
  2. en uppmaning till spelskapare att verkligen speltesta sina spel

När man skapar/tittar på ett nytt spel så kan man aldrig veta vilken upplevelse det kommer att frambringa förrän man provat det. Det går inte att bara titta på vad det är.

Bild: Andersnatten av Theodor Kittelsen

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *