Kommunikation

Inget är så enastående viktigt som kommunikation inom spelgruppen. Att t ex prata om rollspels-aktiviteten och hur man upplever den är en nyckel för att skapa en bättre spelupplevelse för både sig själv och de andra. Ni bör hjälpas åt att se till att det är ett öppet, välkomnande och förlåtande samtalsklimat i er grupp så att alla känner sig trygga och vågar säga vad de tycker och tänker.

En sådan strävan kan inledas genom att redan innan första spelmötet prata om vilka förväntningar ni har på rollspelsaktiviteten, vad ni vill ha ut av den, samt vad det är ni vill göra i berättelsen (dvs berättelsens inriktning – läs mer om detta under avsnittet De olika spelstilarna i kapitlet Att spelleda).

Utvärdera kontinuerligt

Försök att med några spelmötens mellanrum komma tillbaka till att prata om er rollspelsaktivitet och hur ni upplever den. Detta kan med fördel göras i direkt anslutning till spelmötet (antingen innan eller efter spelmötet). Prata om vad ni uppskattar mest respektive minst, vilka gånger det har varit bäst, hur spelet känns för er överlag, hur det intresserar er, hur ni kan hjälpas åt att förbättra upplevelsen för varandra osv.

Respekt & hänsyn

Gruppaktiviteter bygger på att människor samarbetar vilket stämmer även för rollspel. För att samarbetet ska fungera bra måste det först och främst finnas en grundläggande respekt mellan deltagarna. För att göra upplevelsen så njutbar som möjligt för alla krävs det att alla deltagare är hänsynsfulla och inkännande gentemot varandra, även om man kanske inte har så mycket mer gemensamt än att man gillar rollspel. En spelgrupp som inte präglas av respekt kan nämligen aldrig utnyttja gruppens fulla potential. Istället för att ha kul tillsammans, har man kul på varandras bekostnad.

Visa att ni lyssnar

Om det finns en grundläggande respekt i spelgruppen kan man gå vidare till nästa steg: Att ge varandra samtalsutrymme. Eftersom det endast är genom samtalet som deltagarna kan interagera med spelet (och varandra) krävs det att alla får lika stort utrymme i samtalet och att deltagarna är lyhörda och faktiskt tar in vad de andra säger. Tyvärr räcker det inte bara att lyssna. Man måste också visa att man lyssnar. Många sociala experiment har visat att åhörarens beteende direkt påverkar den som pratar. Att lyssna uppmärksamt och intresserat genom att rikta ansiktet mot den som talar och att titta på henom lyfter personen och ger henom energi. Så håll inte på med annat under tiden ni spelar (även om ni själva känner att ni har fullt fokus på spelet).

Samtycke vid spelbordet

Samtycke är ett begrepp som är nära anknutet till respekt och följaktligen lika viktigt. Det handlar om att allt som sker vid spelbordet ska vara okej för alla människor som sitter där – människorna kommer alltid före spelet. Oftast är rollspel en ganska lättsam hobby, men allteftersom man utvecklas i gruppen, går utanför sina bekvämlighetszoner och tänjer på gränserna kan det mycket väl uppstå situationer som någon vid spelbordet känner obehag inför. Har spelgruppen ett bra samtalsklimat så ska det då inte vara något problem för den personen att säga ifrån. Det förutsätter dock att resten av gruppen accepterar detta rakt av och inte ifrågasätter. När en spelare säger ifrån att hen inte känner sig bekväm med något: Spola tillbaka och ta bort det obehagliga. Hjälps sedan åt att hitta ett alternativ till det obehagliga och fortsätt sedan som om inget hade hänt.

Konsensus

Samtycke är en del av den samstämmighet som måste finnas i spelgruppen; det måste råda konsensus kring hur rollspelsaktiviteten fungerar. Alla deltagare måste vara med på hur man spelar spelet samt vilka möjligheter och begränsningar som finns. Det måste t ex vara tydligt när man får och inte får lov att tala, eller vad man kan och inte kan göra (eller hur man bestämmer detta).

Utöver konsensus kring hur rollspels-aktiviteten fungerar måste det också råda konsensus kring hur den fiktiva spelvärlden fungerar. Det som sker i berättelsen måste kännas trovärdigt för samtliga deltagare, ni måste vara överens om vad som är rimligt i er spelvärld.

Narrativ kontroll

Ett av de viktigaste koncepten som ni behöver skapa konsensus kring är narrativ kontroll. Det handlar om rätten att hitta på och infoga helt nya element i berättelsen. I de flesta traditionella rollspel är det främst SL som har den narrativa kontrollen. Spelarna måste då först ”be SL om lov” för att få infoga nya detaljer i berättelsen. Detta sätt fyller sin funktion när det finns ett färdigskrivet äventyr som SL måste förhålla sig till, men i de fall då SL improviserar fram svaret på sådana frågor skulle lika gärna spelarna själva kunna stå för improvisationen. Fördelningen av den narrativa kontrollen begränsas i viss mån av vilken spelstil man har (läs mer under avsnittet De olika spelstilarna).


Sunniva (som spelas av Theresa) har hamnat i en knivig situation. Grannen vid namn Hedda har kommit till gården med vapenskrammel och ett helt följe av sitt gårdsfolk. Hon begär hämnd för mordet på sin son som Sunniva är ansvarig för. Sunnivas möte med ett par rövare i en stuga slutade med den unge mannens död och det visade sig i efterhand att han var Heddas son. Sunniva har nu tillsammans med sitt folk barrikaderat sig inne i långhuset och vägrar att släppa in de objudna gästerna.
SL: (Till Theresa) ”Du hör hur Heddas folk börjar trava upp något mot dörren på andra sidan. Det låter som halmen och höet från ert förråd av vinterfoder.”
Theresa: ”Fy fan, de kommer att bränna ner huset!”
SL: ”Vad gör du?”
Theresa: ”Vad har vi för saker här inne egentligen?”
SL: ”Är det något särskilt du letar efter menar du?”
Theresa: ”Jag vet inte, jag försöker bara hitta en väg ut ur den här situationen.”
SL: ”Vad är din intention i det här läget?”
Theresa: ”Jag vill ta mig ut så att jag kan prata med dem. Finns det fönstergluggar?”
SL: ”Ja, kanske det. Hur tänker du att det ser ut här inne?”
Theresa: ”Jag tänker kanske att där finns fönstergluggar men att de är för små för att ta sig igenom. Det kanske finns en stege så att man kan ta sig ut genom rökmynningen i taket?”
SL: ”Javisst, det kan vi säga.”
Theresa: ”Bra, då gör jag så. Jag kanske får hjälp med att hålla stegen av de andra.”
SL: ”Okej, då slår du smidighet plus idrott.”
Theresa: (slår sitt färdighetsslag) ”Satan, det misslyckades. Ramlar jag ner då eller?”
SL: ”Nej, men du ser ljus genom springorna i väggen och känner hur det börjar lukta brandrök.”
Theresa: ”Skit! Men jag kommer upp på taket?”
SL: ”Ja, du är precis uppe vid hålet nu. Men de som håller stegen börjar bli oroliga.”
Theresa: ”Jag klättrar snabbt upp och skriker allt vad jag kan” (som Sunniva) ”Vad i helvete gör ni era hederslösa ynkryggar!? Släck eldarna nu! Än kan ni komma härifrån med hedern i behåll!”
SL: ”Coolt! Du försöker alltså trappa ned situationen genom att hota dem?”
Theresa: ”Ja, det kan man nog säga. Det är nog psyke som handlingen förlitar sig på i alla fall.”
SL: ”Okej, då slår du psyke plus övertala…”


Istället för att låta spelaren ställa frågor kring vad som finns i huset kan man istället (som i exemplet ovan) lämna tillbaka frågan till spelaren och ge henom narrativ kontroll över det. I och med en sådan fördelning av den narrativa kontrollen får spelaren ett större inflytande som mer liknar det en regissör har istället för en skådespelares. En hållning som kan vara bra eftersom det både är en kreativ utmaning och att det ökar spelarens investering (och därmed intresse) i spelvärlden.

Samtalets form

Det är i samtalet som berättelsen uppstår och samtalet är det verktyg som deltagarna har för att interagera med spelet och varandra. Samtalet är alltså centralt för rollspelsaktiviteten, men vad är det egentligen som sägs vid spelbordet?

Dialog och handling i första person

Det vanligaste sättet att samtala under rollspels-aktiviteten är att man i gestaltandet av karaktärerna intar ett förstapersons-perspektiv. I dialogen mellan karaktärer kan man med fördel tala som sin rollperson (säga de ord som karaktären säger i fiktionen, som i teater). Om ni är bekväma med detta: Gör det, det fungerar! Känns det däremot olustigt så kan ni prova er fram och istället berätta vad rollpersonen säger mer övergripande. Det kan även vara en bra metod ifall man inte riktigt kan sätta ord på det som rollpersonen talar om. I själva verket är det ganska oproblematiskt att skifta mellan dialog och beskrivning så länge man behåller jag-perspektivet. Lägg märke till att det inte spelar någon roll ifall man säger ”Jag försöker att tysta ner henom” eller ”Jag tystar ner henom”, i båda fallen ska detta uppfattas som en förklaring av intentionen.


Idas spelare Rebecca har önskat en scen med Liv (som spelas av Calle). Under striden med björnen skyddade Liv henne mot björnens klor.
Rebecca: ”Efter att Alf och Liv har tränat färdigt går jag fram till henne och frågar hur hon tyckte att det gick.”
Calle: ”Jag svarar att jag tycker att det gick bra men att jag inte tycker att Alf borde avbrutit så tidigt. Jag hade ju tagit hans sköld nästa chans jag hade fått.”
Rebecca: (övergår till att prata som Ida) ”Men det hade ju kunnat sluta illa, jag tyckte det var ett bra beslut.”
Calle: (som Liv) ”Jaja, det var det kanske. Hur känns det själv? Har du känsel i armen igen nu? Den där björnen var inte att leka med.”
Rebecca: ”Nja nu värker det mest… Tack förresten…”
Calle: (Out-of-character) ”Jag tittar lite undrande på henne och frågar vad hon menar.”
Rebecca: (Out-of-character) ”Ja, jag förtydligar lite kort att jag tackar henne för att hon skyddade mig.”
Calle: ”Jag tror inte Liv såg det på samma sätt som du så hon blir lite frånvarande i sina tankar men sen ger hon dig ett leende och säger (som Liv) ”Det är väl klart. Vi är ju som systrar. Jag skulle inte tveka att göra samma sak igen.”
Rebecca: (Out-of-character) ”Jag undrar om inte Ida är lite intresserad av Liv, som att hon har kommit att se på henne på ett annat sätt nu efter björnstriden. Fast nu när du säger att vi är ’som systrar’ så grusas hennes förhoppningar lite. Haha, jag tror att hon, med illa dold besvikelse, säger” (som Ida) ”Åh, jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ett syskon…”
Calle: (som Liv) ”Skönt! Nu behöver du inte undra längre!”


Tankar och känslor i tredje person

En oerhört intressant aspekt av rollspel är att man som deltagare får en inblick i rollpersonernas tankegångar och resonemang. Detta i motsats till exempelvis film där det är mycket ovanligt att man får ta del av vad karaktärerna tänker eller känner. Där kan vi som åskådare bara utläsa vem rollfiguren är utifrån dennes ord och handlingar.

Utnyttja att de här möjligheterna finns i rollspel! Fråga varandra vad som händer inuti rollpersonerna när de handlar på ett visst sätt. Berätta och resonera er fram till vad det är hos dem som får dem att handla som de gör. Tänk er en blandning mellan bokcirkel och terapisamtal.


När Ida (som spelas av Rebecca) har tackat Liv (som spelas av Calle) i föregående exempel går Liv iväg för att tvätta av sig.
SL: (till Rebecca) ”Vad går genom Idas huvud nu?”
Rebecca: ”Ehm… Det kändes ju inte sådär hjärtligt som jag hade hoppats på. Jag tror Ida hade hoppats på att komma lite närmare Liv, kanske fått ge henne en kram eller så. Nu var det som att hon tog det med en klackspark trots att det betydde väldigt mycket för mig.”
SL: (till Calle) ”Hur tycker du att det stämmer överens med Livs bild?”
Calle: ”Jo, det stämmer bra. Liv är ju inte så blödig av sig. Jag har ju personlighetsdraget ’Jag gillar alla men bara på armlängds avstånd’, så det var därför jag tog tillfället i akt och totalt undvek att möta dig på din nivå när det blev känslor inblandat.”
Rebecca: ”Aha, det hade jag glömt att du hade som personlighetsdrag! Det är ju riktigt bra i kombination med min attraktion till dig.”
SL: ”Kärlek är ju alltid ett laddat ämne så det platsar bra här i berättelsen tycker jag. Vem vet vad det får för konsekvenser senare!”


Det kan vara bra att poängtera för spelarna att de när som helst under en scen, kan frysa tiden och gå ut ur sin roll för att prata och resonera kring det som försiggår inne i rollpersonen just då. Du som SL kan också uppmuntra detta genom att ställa frågor till spelarna om hur deras rollpersoner tänker och känner vid olika tillfällen. Det kan också vara skönt för spelarna att inte känna sig pressade att hålla uppe dialogen i scenen utan också att de ges tid till att tänka högt. På så sätt involverar man också de övriga spelarna, även om deras rollpersoner inte är med i scenen. Det kan liknas vid TV-sänd frågesport där tävlingsdeltagarna inte bara levererar svaren (läs: dialogen) utan också förklarar hur deras resonemang går.

Nästa avsnitt: Spelartyper