Skogsvikingarna (Avslutad)

Hem Forum Spelkrönikor Skogsvikingarna (Avslutad)

Detta ämne innehåller 8 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Peter Malmberg 1 år, 3 månader sedan.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #810

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kampanj
    Fr.o.m. 2016-11-10
    T.o.m. 2017-05-07

    Rollbesättning:
    Fredrik – Ebbe (34). Hård men ärlig gårdsherre på Skogsvik. Uppskattar flit och vill ofta detaljstyra. Har svårt att delegera ansvar.
    Johan – Rune (18). Egensinnig dräng som är lite för direkt och ärlig när han talar.
    Tord – Jörmunrek (24). Vild och oputsad jägare som ofta låter sig driva dit naturen kallar honom.
    Calle – Hilding (31). Skicklig men lat köpman som snackar mycket och ofta säger fel saker till fel personer.

    #811

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Spelmöte 1
    Kapitel 1. Prolog.
    Rune togs in av Ebbes far Botvid och hans hustru Siv för många år sedan. Botvid finns dock inte längre med dem och änkan Siv har lämnat över gården till sin son Ebbe. Istället är hon nu en av de äldsta på gården och fungerar som religiös ledare. Hon är trollkunnig sägs det och det är henne man vänder sig till för att få hjälp med allehanda krämpor och sjukdomar. Rune har hon sett på som en son ända sedan han kom till gården och han har haft det gott ställt på Skogsvik, lite för gott om man frågar Ebbe.

    Rune har lärts upp av sin mentor och förebild Jörmunrek och de har jagat mycket tillsammans. Relationen till Ebbe är dock ansträngd. Ebbe är nu herre över Rune och ska inta den rollen istället för den storebrors-roll han tidigare haft.

    Jörmunrek och Ebbe har ömsesidigt förtroende för varandra och uppskattar varandras insatser på gården. Jörmunreks halvbror Hilding har ett något mer ansträngt förhållande till Ebbe men på ett affärsmässigt plan funkar det bra trots att Ebbe tycker att Hilding är lat och slarvig.

    Gården Skogsvik har utstått en hård och kall vargavinter där två av gårdens invånare gått åt. Den ene är Jörmunreks trolovade Edla och den andre är gårdsherren Ebbes och gårdsfrun Almas son Ulf. Nu verkar den värsta tiden vara över och våren har kommit. Kropparna efter de döda ligger ännu i uthusen och väntar på att begravas. Snart har tjälen gått ur marken så pass att de kan begrava dem som traditionen bjuder.

    Kapitel 1. Dag 1.
    Rune, Hilding och Jörmunrek har begett sig iväg från gården för att ta sig upp till Bergsäter som ligger en dagsmarsch norröver. De stannar halvvägs för att ta lunch. Jörmunrek har ordnat hare till dem och de grillar den över en öppen eld. Hilding säger att på Bergsäter har de minsann en ordentlig gårdsherre. Det är annat än vad de har på Skogsvik. Bergsäter har garanterat klarat av vintern bättre, menar han utan att egentligen veta ifall det stämmer eller inte. De andra säger inte direkt emot och snart lägger Hilding fram förslaget att han tycker att Rune borde bli gårdsherre nu när Ebbe börjar bli till åldern och dessutom saknar arvinge. Hilding menar att Rune hade gjort ett strålande jobb som gårdsherre.

    När de sedan kommer fram ett par timmar senare möts de av en tom gårdsplan men med rök stigande ur rökmynningen på storstugan. De går fram och Hilding som varit på platsen tidigare och träffat gårdsherren Håvard, knackar på något osäkert. Inifrån stugan hörs en myndig röst som ber dem stiga in.

    Folket på Bergsäter har uppenbarligen sett dem närma sig och förberett sig. Vid väggarna står gårdsfolket samlat i led och längst framme på andra sidan eldgropen sitter Håvard och sin hustru Gro på varsitt högsäte. De är till åren och har 12 barn vid det här laget.

    Därefter förklarar Hilding, som känns igen av Håvard, att det gått hårt åt Skogsvik under vintern och att två dött. Håvard beklagar detta och ber dem föra med sina kondoleanser när han får höra att det är Ebbes egen son som strukit med. Han lovar dem att försöka göra allt de kan för att hjälpa till i denna svåra tid. Hilding lämnar sedan över en gåva i form av kläden som han tillverkat under vintern. De är alldagliga till utseendet och Håvard tackar vänligt men bestämt nej till att ta emot dessa då Skogsvik med största sannolikhet behöver dessa mer.

    Så tar Jörmunrek till orda och vänder sig till Gro som än så länge suttit tyst och lyssnat. Han ber henne om hjälp med att jordfästa sin avlidna Edla. Hennes högsta önskan var nämligen att bli begravd i det berg som Bergsätringarna håller som heligt. Gro lovar att överväga detta. Först förkunnar hon dock att det har blivit dags för middag och hon ber Håvard ordna fram långborden. Därefter ska de prata detaljer kring hur Bergsäter kan hjälpa Skogsvikingarna.

    #823

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 1. Dag 1.
    Efter middagen går Jörmunrek, Gro och Lea upp på det heliga berget för att prata mer om Edlas jordfästelse. De pratar om sin gud Bevararen som bevarar de dödas själar efter att människorna avlidit. När de kommer fram till grottmynningen tar de av sig skorna innan de går in. Detta är för att visa respekt och vördnad mot Bevararen och de döda där inne. Gro och Lea verkar oberörda när de går över snön in i grottan men Jörmunrek besväras av kylan. Det är kolsvart inne i berget med deras facklor lyser snart upp den stora bergsalen som sedan leder vidare ut i flera katakomber. Mitt i rummet står en bildstod föreställande Bevararen, skulpterad i trä. Han har huvudet av en get med långa horn, kroppen av en man och ben som en get. Gro förklarar för honom att Edla kan jordfästas i berget men att det krävs vissa förberedelser. Först och främst måste Edla fraktas dit i en ordentlig träkista men hon måste dessutom få med sig tre saker i döden: En sak som varit hennes, en sak som varit hans och en sak för att blidka bevararen. Under hela tiden tittar Lea obevekligt på Jörmunrek och släpper honom aldrig med blicken. Detta gör Jörmunrek obekväm till mods men han säger att han förstått vad han måste göra. Gro förklarar sedan att inom 7 dagar efter att Edla förts dit, kommer de att få reda på ifall Bevararen godtagit henne eller inte.

    Under tiden sitter Rune och Hilding kvar vid middagsbordet tillsammans med Håvard och Didrik (gårdens smed och handelsman). De sitter med varsin ölstånka och Håvard undrar hur de nu kan stå Skogsvikingarna till tjänst. Hilding säger att de huvudsakligen behöver mat. Rune flikar in att de gott kan ta något boskap också. Hilding ogillar Runes okänslighet i handelssituationen så han säger att en enhet mat räcker bra. Håvard säger att de kan få två enheter mat men att de inte kommer helt utan kostnad. Tjänster och gentjänster. Nu när Bergsäter hjälper dem i denna svåra tid förväntar de sig så klart att ha Skogsvikingarnas stöd ifall de hamnar i nöd i framtiden. Rune och Hilding tycker att det låter som en bra deal och ställer inga vidare frågor utan skålar på överenskommelsen. Rune skålar lite för hårt och skvätter ut öl över dem. Håvard ropar in Rolf som kommer med en trasa men mest tramsar och inte gör någon nytta. Hilding fäller en obetänksam kommentar om den unge kufen till arvtagare och Håvard svarar då menande att det finns vuxna i sällskapet som minsann inte beter sig bättre (och syftar på Rune). Det blir lite konstig stämning men ölen gör snart bot på den. Hilding frågar Didrik ifall han varit på några handelsresor och de pratar vidare om en plats i väster dit de båda ämnar ta sig till sommaren. Didrik säger att han tar vägen förbi Skogsvik när han beger sig och att de då kan slå följe.

    Kapitel 1. Dag 2.
    Dagen efter återvänder Jörmunrek, Hilding och Rune till Skogsvik med en kärra mat. Ebbe möter dem på gårdstunet och tackar dem för deras insats. De kan nu fortsätta med att stapla in maten i bodarna. Rune och Hilding tittar på varandra och säger att de minsann gjort sin del av arbetet. De börjar gå därifrån men Ebbe ger dem en rejäl utskällning så att de kommer på andra tankar. Alma är förtjust över all mat men besväras av den fientliga stämningen som uppstått. Ebbe passar på att påminna Hilding om att han fortfarande inte betalat sitt tionde (som han betalar på sina handelsvaror för att få bo på gården). Rune och Hilding suckar missnöjt och går motvilligt iväg för att göra som de blivit tillsagda

    Lite senare kommer Jörmunrek bort till Hildings handelsbod. Han säger till sin halvbror att han behöver hans hjälp. Hilding är ju flink att snickra och nu måste de bygga en kista till Edla. Hilding börjar förstå vad Jörmunrek haft för sig på Bergsäter och suckar över sin broders lättövertalade sinne. ”Edla kommer inte tillbaka” säger han okänsligt i ett försök att få Jörmunrek att förstå att all den möda han lägger ner är till ingen nytta. Jörmunrek påverkas inte av sin broders ord utan fortsätter förklara det andra han måste göra för att blidka Bevararen och att kistan vore att göra honom en stor tjänst. Hilding ser möjligheten och säger att han kan göra den ifall Jörmunrek betalar tiondet till Ebbe i hans ställe. Detta går Jörmunrek med på utan tvekan.

    Rune håller på att bära in mat i storstugan när Siv plötsligt dyker upp. Han beklagar sig till henne och berättar att han inte vill leva gårdsliv utan komma ut och se världen. Hon försöker få honom att inse att man måste vara flera för att överleva och att han har gården att tacka för att han själv lever nu efter vargavintern – han gjorde inte allt för mycket i vintras och det kan han väl hålla med om. Hur som helst lovar Siv att prata med Ebbe om deras relation för så som de håller på nu är konfrontation oundviklig och då kan de antingen prata om det som vuxna män och komma överens eller så får de låta nävarna tala som om de bara vore pojkslynglar.

    Lite senare i storstugan har Hilding kommit till Ebbe som sitter med Alma i högsätet för att tala om det som skett på Bergsäter. Han börjar med att informera Ebbe om att han kommit överens med Jörmunrek att han ska betala tiondet i Hildings ställe. Han berättar också att Jörmunrek varit och pratat med trollkvinnan Gro och att de har något fuffens på gång med hela den där jordfästelsen av Edla. Han fortsätter sedan att prata om Rune och säger att han är en bra dräng men att det är problematiskt att han inte vill jobba. Han tog också för mycket plats när de pratade om uppgörelsen med Håvard och Didrik. Han är oerfaren som handlare och borde tillrättavisas och inte låtas ta plats i sådana sammanhang. Hilding sätter helt enkelt sig själv i bättre dager genom att nedvärdera de andra på resan.

    Ebbe är skeptisk till Hildings version av det hela men lyssnar intresserat. Därefter kallar han oväntat in Rune i salen och frågar hur hans version ser ut på det som hände. Alma försöker avråda honom från att ställa till en scen men han lyssnar inte på henne. Han frågar ut Rune och trycker på det som fortfarande inte sagts; vad uppgörelsen egentligen gick ut på – vad har de förbundit sig till? Rune säger sin version och säger att det enda de förbundit sig till är att hjälpa till om det kniper hos Bergsätringarna – men hur sannolikt är det? De har ju 12 barn och gott ställt! Ebbe försöker sen lägga alla korten på bordet för att minska de motsättningar som Hilding försökt skapa och han tackar dem sedan för sin insats och gör klart att han är nöjd med dem. De lämnar mötet med bättre stämning än när det började.

    Senare på kvällen söker Ebbe upp sin mor Siv. Hon sitter i en vrå och stickar kläder. Han berättar hur han tänker kring det som hänt och frågar om han gjort rätt. Siv säger att han har gjort ett bra jobb men att han måste prata med Rune ifall det inte ska sluta som de som inte kunde komma överens förr i tiden. Nu är det nya tider – han borde veta bättre. De har en fin mor-son-stund och hon visar att han har hennes stöd.

    Under tiden har Jörmunrek gett sig ut på jakt efter en gåva till Bevararen. Ett villebråd kan nog vara värdigt en gud som denna tänker han. Han hittar till slut en hjort som han fäller och bär hem till sin jaktstuga. Men först går han bort till Hildings handelsbod och knackar på. Hilding har precis lagt sig för att sova och kliver besvärad upp för att öppna. ”Hur går det med kistan?” frågar Jörmunrek. Hilding vill skjuta det hela tills morgondagen och säger att han inte har kunnat arbeta på kistan utan att ha fått ordentliga instruktioner – han måste ju veta hur stor den ska vara, vilket träslag o.s.v.. Han ber sin bror återkomma imorgon och Jörmunrek får knata hem och ta ur hjorten istället.

    Kapitel 1. Dag 3.
    Vid frukostbordet dagen efter börjar Rune prata om hjorten som han hört ryktas om att Jörmunrek fällt. Han föreslår hjortgryta till middag. Jörmunrek drar sig inte för att förklara att hjorten är Edlas varvid Rune skämtsamt menar att hon ju inte äter så mycket. De övriga kring bordet undrar också vad han menar och Jörmunrek förklarar då hur allt hänger ihop. Siv hostar till och sätter drickan i vrångstrupen när hon hör Bevararens namn. Både Rune och Ebbe kommer till hennes undsättning och undrar hur det går med henne. Hon schasar bort dem och går sedan och sätter sig på sin plats igen. Alma undrar ifall Rune inte alls har någon respekt för de sörjande och Ebbe avslutar sedan hela diskussionen med att säga att hjorten är Jörmunreks och att de ska låta honom göra som han vill.

    Efter frukosten går Siv upp till Jörmunrek som står och putsar till hjorten i sin stuga. Hon frågar om hon inte kan få inälvorna och det får hon. Siv är nämligen den själsliga ledaren på gården och har en betydligt mer jordnära trosuppfattning än de på Bergsäter. Hon anser att den religionen är för uppstyrd och att det är ledarna som formar religionen efter sina egna särintressen. Hennes riter är uråldriga och individuella, hedniska och mänskliga. Så hon dröjer kvar och frågar ifall Jörmunrek verkligen vet vad det är han gett sig in på. Det är inte helt ofarligt det som de sysslar med i den där sekten som tillber Bevararen. Jörmunrek säger utan att ta egen ställning, att det var Edlas vilja och att det är allt som spelar någon roll.

    Siv berättar då att hon själv hade mycket andliga samtal med Edla och att hon pratade med henne även på hennes dödsbädd. Siv frågar ifall han vet vad Edlas sista ord till henne var. Det vet han inte. Hon tittar kyligt men sorgset in i hans ögon sedan berättar hon. Det sista hon sa var att hon ångrade att hon trolovats med Jörmunrek och att hon istället önskade att hon vigt sitt liv till Bevararen och levt i hans tjänst. Jörmunrek vägrar tro henne och ber henne att gå sin väg.

    #841

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 1. Dag 4.
    Under natten drömmer Jörmunrek om Edla. Vanligtvis handlar drömmen om hur han förgäves försöker rädda henne men den här gången är det annorlunda. Hon är fientlig och arg. När han vaknar tänker han på det Siv sa under gårkvällen. Typiskt att det just är hon som är den som brukar hjälpa gårdsfolket med att tolka sina drömmar.

    Efter morgonmaten går Rune till Siv inne i långhuset och berättar att han är orolig för Jörmunrek. Han tycker också att det är slöseri med att offra så mycket kött som en hel hjort nu när de haft det så ont om mat. Rune menar att det måste bli ett slut på dumheterna. Siv lyssnar lugnt och säger efteråt att hon förstår hans oro men att de måste gå lugnt fram med den här situationen. Det är som ifall man ska försöka slå sönder vad som helst. Slår man med full kraft så vet man inte vad det kan få för konsekvenser, bryter man ned det stegvis kan man ha kontroll på läget. Rune vill inte hålla med men Siv försäkrar honom att han ännu är ung och ivrig men att han ska se att det rätta är att inte göra något förhastat.

    Jörmunrek kommer fram till Hilding på gårdstunet och frågar hur det blir med kistan. Hilding säger att han inte tänker börja jobba på den förrän hans skuld till Ebbe är betald. Jörmunrek säger då att han genast ska prata med Ebbe om skulden och att Hilding inte behöver oroa sig utan kan skrida till verket med detsamma.

    Jörmunrek går bort till Ebbe och säger att han lovat att betala Hildings skuld så fort han får möjlighet – just nu har kan han dock inte det. Ebbe är tveksam men låter sig övertalas så länge skulden är betald innan sommaren. Ebbe undrar sen ifall Jörmunrek verkligen är säker på att han ska offra hjorten till bevararen. Jörmunrek är obeveklig på den punkten men tar inte illa upp. Ebbe har fortfarande inte kremerat sin egen sons kropp och funderar på hur han själv ska göra med gåvor till sin sons liv i dödsriket.
    Efter att de ätit middag ropar Ebbe Rune och Hilding till sig. Han frågar dem vad de anser om Jörmunrek och offret han ska göra. Rune är konspiratorisk och menar att Bergsäterfolket verkar ha det osedvanligt gott ställt och tänker att det inte kan vara en slump. . ”Vi måste ta hand om Jörmunrek så att han inte låter sig luras på det här sättet”. Han förklarar sedan att han gillade gårdsherren Håvard men att han inte fick någon bra känsla gällande Gro som verkade underlig. Hilding flikar in och frågar ifall de övriga tycker att han ska hjälpa sin broder med kistan och därigenom uppmuntra hela företaget. Jo, kistan är ju inte problemet – kvinnan måste ju i jorden på ett eller annat sätt. Rune kommer då med förslaget att han själv kan smyga med upp till Bergsäter vid Edlas gravsättning för att få lite bättre koll på vad det egentligen är som försiggår där. De funderar vidare på detta en kort stund innan Siv kommer in genom dörren. Hon undrar vad det är för rådslag de håller på med, varvid Ebbe förklarar och frågar henne vad hon tycker om det hela. Hon säger att Jörmunrek är ung och naiv och att han inte har haft vett nog att få hela bilden klar för sig. ”Han vet inte vad han har gett sig in på”. Hur de ska göra måste dock Ebbe ta beslut om på egen hand. På tal om det säger Hilding att det är svårt att se vem som bestämmer på gården och att Ebbe måste visa var skåpet ska stå. Rune säger att han tycker de allihop ska följa med upp till Bergsäter vid gravsättningen för att kontrollera att det hela går bra. Ebbe instämmer och Hilding muttrar ”visst, ta tips från den unge drängen bara…”.

    Kapitel 2. Prolog.
    Dagarna blir längre och ljusare och vinter övergår sakta i vår. Hilding får dock inte tag i virke till kistan i tid för att konstruera den till Edlas gravsättning. Jörmunrek tar då istället saken i egna händer och åker med Rune till granngården Lidhult där de köper en enkel kista i utbyte mot pälsar. De köper också ett par får och byter till sig ved och foder. Under tiden hittar Ebbe en övergiven hundvalp i skogen som han tar hem och tämjer. Brutus kallar han den för. De har också fått tid att hålla begravningsceremonin för Ebbes son Ulf vars kropp nu bränts på bål. En stor skam för Ebbe är dock att han inte ville offra något av deras kvarvarande boskap vid ceremonin och således finns det risk att han inte gjort tillräckligt för att sonens själ ska få ro. Ebbes skepsis till det övernaturliga och starka tilltro till att det i slutändan är jordelivet som är viktigast här i världen, är dock tillräcklig motivation för att han ska vara övertygad om att han faktiskt gjort det rätta.

    Kapitel 2. Dag 1.
    Rune och Jörmunrek återvänder från handelsturen och möts av Ebbe och Hilding på gårdstunet. Det är god stämning då det har blivit dags för den stora vårfesten. Festen har blivit tidigarelagd då hela förbundet nu ska med upp till Bergsäter under morgondagen. Ebbe tackar Rune och Jörmunrek för väl utfört arbete när de stannat. Rune säger självgott att man kan undra vem som är den verkliga handelsmannen på gården, så bra affärer som han gjort. Hilding säger till svar att den viktigaste handeln är den han själv kommer att bedriva under sommarens handelsresa till den stora marknaden. Brutus kommer fram och nosar runt benen på dem och Ebbe berättar hur han hittade den lille krabaten i skogen alldeles utmärglad. Hunden sprider mycket god stämning. Rune tycker det är hög tid att ta fram mjödet och ställa till fest. Alma kommer fram till församlingen och är på ett strålande humör. Hon förklarar att det måste städas och fejas inne i storstugan innan det kan bli tal om att öppna mjödtunnan. Ebbe uppmanar då Hilding att hjälpa henne med detta.

    De sitter vid långbordet i storstugan och börjat äta när Ebbe tar till orda. Han håller ett kort tal till ära för livet, våren, gården och dess invånare. Han förklarar att han och de övriga i förbundet ska följa med upp till Bergsäter under morgondagen för att jordfästa Edla. Jörmunrek hade inte förutsett detta men har inga invändningar. Alma blir intresserad och undrar hur jordfästelsen egentligen går till. Jörmunrek berättar det han vet om gåvorna som ska skickas med Edla och att de sen ska vänta sju dagar innan bevararen ger sitt godkännande. Hilding frågar då Ebbe på tal om gåvor, vad Ulf fick med sig i döden. Ebbe säger att Hilding mycket väl vet att han var tvungen att avstå från gravoffer nu när gården haft det så dåligt ställt. Spänningen detta skapar är något som Jörmunrek inte alls verkar ta notis om. Rune tycker då att de allesammans ska höja en skål för gårdsherren. De brister ut i en högljudd skål. Hilding för lite senare på tal hur han ska kunna åka på handelsresa till sommaren när Rune och Jörmunrek använt gårdens silver till att köpa nya får. Ebbe kommer då osökt att tänka på vad som blev av betalningen av tiondet. Jörmunrek tog ju saken i egna händer innan Hilding hade tillverkat kistan. De diskuterar detta livligt under en kort stund men landar slutligen i att den godhjärtade Ebbe stryker skulden under förutsättning att de fortsätter jobba för gårdens bästa. Han hoppas bara (tyst för sig själv) att Hilding inte har förskingrat gårdens resurser.

    Kapitel 2. Dag 2.
    På morgonen gör de sig under andäktig tystnad iordning inför resan upp till Bergsäter. Ebbe står och övervakar arbetet då Siv kommer upp till honom. Hon ber honom att göra henne en tjänst. Hon säger att de måste vara observanta när de är där uppe. ”Försök ta reda på vad som händer då bevararen inte accepterar den begravne”. Siv fasar inför vad svaret på den frågan skulle kunna vara. Ebbe lovar att hålla ögon och öron öppna. Hilding lastar med flera hudar som de ska skänka som gåva till Håvard och hans folk. Hilding ämnar också uppsöka Didrik för att vidare diskutera sommarens resa.

    #845

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 2.
    Det är svarta moln på himlen och snart börjar det regna. Under lastningen av kistan hjälps de allihop åt att lyfta upp den på vagnen. Då tappar de taget och släpper kistan rakt på Ebbes ena fot. Efter en lång ramsa av svordomar och förbannelser lugnar Ebbe ner sig och får hjälpas in i storstugan där de tar en titt på foten. Det verkar som att inget är brutet men han kan knappt stödja på den och måste därför stanna hemma från färden. Han kallar Rune och Hilding till sig och berättar vad Siv ålagt honom. Han känner att han inte kan lita på någon av dem så det är lika bra att båda får hjälpas åt med uppdraget.

    Hela olyckan försenar avfärden mycket och de kommer inte iväg förrän efter lunch. De vandrar norrut bredvid den hästdragna kärran. Det åskar och regnar och marken blir blöt. När de kommer ut på slätterna norr om skogen fastnar vagnen ofta i leran och de halkar och stretar långsamt framåt. Hilding frågar Jörmunrek ifall han kommer att komma över Edla nu när hon blir jordfäst. Det är inga bra förutsättningar för att samtala för vagnen fastnar snart i leran igen och de måste fokusera på att ta sig framåt.

    Resan tar hela eftermiddagen och de är inte framme förrän mörkrets inbrott, leriga, blöta och bedrövliga. De knackar på dörren och den öppnas kort därefter av Rolf som tittar dumt på dem. Sen ropar han på sin far och går iväg. Förbundet kliver in och ser att det är någon form av skådespel som pågår inne i hallen. Två av Håvards barn står vända mot högsätet där Håvard och Gro sitter med glada miner och beskådar. Först ryter Håvard till när Rolf avbryter framförandet men när han ser att de fått gäster avbryts det hela ändå. Håvard ber Ida och Vale (de två som gjort skådespelet) att fortsätta senare och välkomnar de nyanlända in. De får hjälp att lasta av kistan in i uthuset och Hilding tar med lädret in till storstugan och lämnar vördnadsfullt över detta. Det är en mycket fin gåva och Håvard blir glad åt detta. Några av gårdens män ombes att hämta torra särkar åt förbundet och en långbänk ställs fram bredvid högsätet. När de fått varsitt stop med halvtaskig mjöd och kommit på plats tar Håvard till orda och berättar att Ida och Vale under tiden förberett en liten överraskning. De börjar skådespelet ånyo och har nu bytt ut rollfigurernas namn så att de ska föreställa Skogsvikingarna. Det hela är illa förberett och det är snarare en karikatyr av granngårdens folk än en hyllning. Jörmunrek förstår inte alls vad det är de försöker åstadkomma – det är ju inte sant det de spelar upp. Efter att barnet är färdiga klappar de pliktskyldigt händerna och Håvard ser generat på dem och intygar att de såklart ska få en riktig gåva med sig hem också.

    Senare under kvällen smiter Hilding iväg med Didrik bort till uthuset, den enda platsen där de kan komma undan och vara ostörda. I samma hus som Edlas kista sitter de sen och dricker brygder som de fört med sig från sina handelsresor. Hilding undrar lite hur Didrik ser på det här med Bevararen och tron som de har på gården. Didrik menar att det hela är ofarligt och att han hört talas om mycket värre kulter. Plötsligt känner de sig iakttagna och när Hilding vänder sig om ser han att dörren står på glänt och att en liten flicka står och tittar på dem. ”Vad pratar ni om?” Hilding rycker till när han får syn på Lea men visar henne sedan kistan som han påstår sig ha tillverkat, som om att det var det de satt och pratade om. Hon tittar som förhäxat på kistan och släpper den inte med blicken. Efter ett tag säger hon tyst ”Jag tror inte att han tar emot henne”. Hilding blir olustig till mods och undrar om det inte är dags att de går tillbaka till stugan. Lea säger kort ”jo” och försvinner sedan ut i mörkret. Hilding och Didrik sitter kvar och tittar på varandra. Didrik säger att hon är konstig den där Lea. Inga av de andra barnen verkar vilja umgås med henne och hon håller sig mest för sig själv. Hilding inflikar att hon inte är den enda av barnen som är lite konstig och syftar på Rolf. Didrik håller med och säger att ifall inte Håvard ser problematiken med att hans äldste son är oförmögen att ens styra sig själv, så är han nog den ende på gården som inte gör det. Plötsligt dyker en ny figur upp i dörröppningen som Lea lämnat på glänt. Rune tittar in och undrar vad i hela fridens namn de sysslar med därinne. Är de helt sjuka i huvudet som sitter där med likkistan? Sen ser han de tomma flaskorna och tycker att Hilding betett sig oansvarigt. Hilding förklarar att de diskuterar handel och att allt är i sin ordning. Rune som gått och försökt vara inställsam hela kvällen går surmulet tillbaka till storstugan. Kort därefter går samtliga till sängs i den stora salen.

    Kapitel 2. Dag 3.
    En klar och frisk dag gryr men Jörmunrek har haft svårt att sova. Tidigt på morgonen står han ute i uthuset och tittar på kistan och är djupt försjunken i tankar. Gro öppnar dörren och deras blickar möts. ”Jag trodde väl att jag skulle hitta dig här” säger hon. Jörmunrek visar kistan och säger att han trodde att hans bror skulle låta tillverka den men att det inte blev så, varvid han fick köpa en från Lidhult. Lea tittar fram från bakom sin moders klänning och säger att det inte var vad Hilding berättade. Jörmunrek gör ingen sak av det utan fortsätter istället berätta om de saker han ska skicka med Edla till dödsriket. Hennes festklänning, hans jaktkniv som hans far tillverkade till honom och till sist hjortkadavret till Bevararen. Gro nickar och säger att hjorten är en intressant gåva. Jörmunrek tittar upp och frågar om det har blivit dags. ”Om du är redo så utför vi ceremonin redan ikväll”. Det är han.

    Under förmiddagen går Gro och Lea runt och donar inför ceremonin. Rune och Hilding tar då och frågar Jörmunrek vad som är på gång. Han säger att gravsättningen ska göras idag och att Rune och Hilding ska hjälpa honom att bära kistan. Hilding får uppmana Didrik att hjälpa till också så blir de fyra, det borde räcka. Hilding tar nu och frågar sin broder en sista gång ifall han verkligen vet vad det är han ger sig in på. Jörmunrek har aldrig varit så säker på sin sak. Det finns ingen återvändo, han kan inte sluta nu. Hilding säger att han haft konstiga drömmar under natten men berättar inget om det Lea sagt under gårkvällen. Jörmunrek undrar insinuerande ifall han kanske drömt att han tillverkade en kista. På Lea lät det som att han hade drömt det. Hilding ser att situationen är hopplös och ber Jörmunrek säga till när det är dags.

    Hilding och Rune sammanstålar kort därefter och pratar om det uppdrag de fått av Siv genom Ebbe. Hilding berättar att han gjort sin del av uppdraget genom att förhöra sig om hur Gro och Lea tror att det går. Därefter berättar han om Leas uttalande och menar att det nu är Runes tur att ta reda på vad som händer ifall hon inte accepteras av Bevararen. Rune tänker att de borde prata med Håvard som verkar ha koll på läget och tar sig an det uppdraget på egen hand.

    Rune går fram till Håvard som också håller på att förbereda genom att packa massvis med fällar och facklor. Håvard avbryter det han gör och sätter sig ned med Rune. Rune frågar om ceremonin ifall det inte riskerar gå dåligt på något sätt. Rune säger att Bevararen har accepterat alla de jordfäst hittills såvitt han vet men att Rune borde prata med Gro. Han tycker dock att Rune inte borde vara orolig, det hela är mest en tradition. Gro går förbi precis då så Håvard kallar henne till dem. Rune frågar då henne ifall det hänt förr att Bevararen inte godtagit de begravna. Gro tittar på honom och säger att han inte ska oroa sig – hon har aldrig hört talas om att det hänt men hon reserverar sig för att Bevararens traditioner är mycket äldre än de som lever nu och att hon inte vet vad som hänt förr i tiden. Rune undrar ifall det finns fler begravda som inte är en del av deras släkt. Hon säger då att det huvudsakligen är folk från Bergsäter men att alla inte varit besläktade med gårdsherrskapet. Rune poängterar att det här måste gå bra och att inget får gå fel. Om något skulle hända så kommer det påverka relationerna mellan gårdarna och Jörmunrek är betydelsefull för dem. De säger återigen till svar att han inte ska oroa sig.

    Innan mörkret lagt sig börjar processionen uppför berget. Det är en andäktig stämning och Gro och Lea har med sig små knyten där de går först i tåget. Nästan alla gårdens invånare är med, nu ska en ny medlem i deras uråldriga familj vigas in och det är viktigt att visa sin glädje och stöd för detta. När de kommer upp till grottan tar de av sig skorna och börjar breda ut fällar längs golvets kanter och montera facklor som tänds. Utanför sänker sig nattens mörker över landskapet. I rummets bortersta hörn står den groteska bildstoden av geten som symboliserar bevararen. När de lastat in kistan på den utvalda platsen längre in i bergets kulvertar sätter sig folket till rätta på fällarna i det stora bergrummet medan Gro och Lea har vandrat iväg bort genom en annan tunnel. De återkommer strax med getmasker prydda med horn. De bär också dräkter med djurben som skramlar där de rör sig. Det hela är en mycket makaber syn men inga förutom Rune och Hilding verkar uppenbart besvärade. De människor som de tidigare umgåtts med är som förbytta. Nu börjar djävulsdansen. Med trolltrummor och vedervärdiga sånger mässar de fram en ljudmatta som fyller hela berget. Ett eldfat framför Bevararens avbild pyr nu med vit-mjölkaktig rök som fyller taket och sticker i deras näsor och ögon. Gro tar fram en träskål med en svartaktig sörja i. Hon dricker först ur den och låter den sedan gå runt från mun till mun med början hos Jörmunrek och vidare till Hilding och sen Rune. Det smakar hemskt beskt och smaken sitter kvar en lång stund. Det sticker och bränner på läpparna. Rune låtsas bara dricka men upplever fortfarande hur det sticker på munnen. När skålen gått runt är Lea sist och tömmer det som är kvar. Djävulsdansen fortsätter och sakta men vant sätter deltagarna sig till sist ner när de börjar vingla för mycket. Förbundet känner hur deras kroppar inte längre lyder och de blir dåsig. Även Rune känner detta men är definitivt bland de sista att slockna. De livlösa kropparna ligger i högar längs grottväggarna och Rune halvsitter och pendlar mellan sömn och vakenhet i en otydlig dimma av rök och suddiga syner. När han slutligen somnar in är det bara Lea kvar på benen som ensam rör sig i rummets mitt.

    #878

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 4.
    Ebbe har haft ett par lugna dagar efter olyckan men har snabbt blivit bättre. Men Ebbe har oroliga drömmar där han försöker sova hemma på Storsäter. I drömmarna kommer hans son till honom. Han är sjuk och svältande så som Ebbe minns honom från de sista dagarna i hans liv. Ebbe går och pratar med sin mor på morgonen och frågar vad drömmarna kan betyda. Siv tycker det är självklart att sonen hemsöker honom i drömmarna, Ebbe har ju tagit många svåra beslut och att begrava sin son utan gravgåva är svårt att komma över. De funderar på ifall det är bäst att hålla en ceremoni till Ulfs ära i efterhand. Siv tror att det är bra på många sätt, inte minst för att Ebbe ska sluta klandra sig själv. Ebbe byter samtalsämne och undrar ifall det har gått bra för resten av förbundet uppe i Bergsäter. Siv säger att hon själv haft illavarslande drömmar om detta. Inget konkret men en olustig känsla har det lämnat henne med. Hon undrar ifall han verkligen såg till att de utförde uppdraget hon bad honom om. Han säger att han beordrade Hilding och Rune att sköta detta, och hör när han säger det, att han inte kan vara säker på att de gör vad de ska. Han litar inte på dem. Siv återupprepar att detta är det hon fruktar mest av hela situationen. Ebbe tar då beslutet att själv rida upp till Bergsäter, trots att han fortfarande haltar lite.

    På Bergsäter börjar folket att vakna till liv efter den euforiska ritualen under gårkvällen. Hilding vaknar men finner sig liggandes utanför grottan. Han går in till de andra som också just vaknat. Överallt runtomkring dem plockar folket ihop fällar och utbrunna facklor för att sen ta sig tillbaka ner till gården och få i sig frukosten. Det brukar alltid vara en rejäl frukost efter de här riterna. Hilding mår inte alls bra och Rune känner sig disorienterad. Rune tittar sig omkring i grottrummet och så kommer fragment av intrycken från igår tillbaka till honom. Det är då han inser vad han såg, det sista innan han somnade; Lea dansade ensam kvar framför bevararens avbild men det var inte bara hennes skugga han såg på bergväggarna – där fanns någon mer, en stor mörk skugga eller gestalt som inte kunde ha varit Gro. Hilding går fram till Håvard och undrar vad allt det här var för något. Han känner sig bedragen och medlurad på något han inte ville veta av. Håvard känner igen känslorna och lugnar honom med att det är en intensiv upplevelse för alla de första gångerna. ”Allt är i sin ordning, nu väntar vi bara på att få det godkännande tecknet från bevararen”. Han säger också att de kan åka hem men att de borde komma tillbaka om en vecka och ta dal av nästa fest. Jörmunrek känner sig konstig till mods, det känns annorlunda på något vis. Rune försöker förklara för de andra att här fanns något i grottan men inser att ingen vet mer än han gör och att de har svårt att förstå vad han menar när han själv inte kan beskriva det.

    Lea, Gro och flera pigor har redan gått ner till gården och börjat göra iordning frukosten. Förbundet går ner tillsammans med de övriga. Väl tillbaka på gården verkar Lea mindre konstig än vanligt, hon verkar tillfredsställd och nöjd på ett sätt de inte sett tidigare. Rune sätter sig vid dem och frågar hur de tyckte att allt gick igår. Gro är mycket nöjd och säger att det känns väldigt uppfyllande att ha varit nära Bevararen. Rune undrar ifall Bevararen kom dit och Gro säger att Bevararen iaf kom till henne. ”Kom han inte till dig?” Rune vet inte vad han ska svara, det hela känns inte bra menar han. Gro säger att han inte alltid ska lita på sina känslor. Rune tittar på henne och undrar vad man egentligen ska lita på överhuvudtaget. Han undrar sen vad det var för sörja som de drack men det är enligt Gro ett urgammalt recept som bara ceremonimästarna får lov att känna till.

    Jörmunrek känner sig tom inombords. Nu har han gjort det han skulle men sorgen är ju ändå kvar. Han hade hoppats att begravningen skulle råda bot på det. Därför har han bestämt sig för att försöka driva bort sorgen genom att sysselsätta sig med sin favoritsyssla – jakt. Han står på gårdsplanen när Hilding och Rune kommer ut till honom. Han har packat sina saker och är redo att ge sig av norrut. Hilding undrar om han är nöjd nu. Det säger han att han är, och utan att prata vidare om det tar han avsked. Rune och Hilding tittar på varandra och undrar vad de ska göra nu. Rune berättar då igen vad han tror sig ha sett innan han slocknade vid ritualen. Hilding menar att han måste ha drömt och att röken och brygden säkert gav honom mardrömmar. ”Men jag drack aldrig av det!” invänder han. ”Men du var ju tvungen att följa seden!” svarar Hilding. Rune ger svar på tal; ”Hur ska vi kunna hålla koll, som vi lovat Siv om vi sover?” Hilding inser att Rune kanske gjorde rätt. Han byter samtalsämne och säger att de iaf inte kan lämna Bergsäter utan Jörmunrek. De beslutar således att stanna ett par dagar. Vem vet, det kanske planeras fler festligheter.

    Ebbe kommer fram till Bergsäter sent på eftermiddagen. Han ser en ung man som tittar fram bakom ett hus. Han ropar en hälsning till Rolf men han försvinner och springer därifrån. Ebbe provar istället att knacka på på storstugans dörr. Lea öppnar dörren och Ebbe förklarar vem han är. Lea släpper in honom. Hilding sitter vid tillfället tillsammans med Didrik och Rune sitter och försöker dölja att han observerar Lea. Rune får syn på gårdsherren och kommer fram och undrar vad han gör där. Ebbe säger att han ändå ville komma och vara med på den här ceremonin. Håvard kommer fram och välkomnar honom. Han undrar om foten blivit bättre och det tackar Ebbe och säger att den har. Ebbe frågar sen hur hans vänner har skött sig varvid Håvard inte har något att invända. Håvard tycker det är lämpligt att Ebbe dykt upp eftersom han ändå tänkt skicka med Rune och Hilding en gåva till honom. Nu kan han ju ge den till honom själv. Så Håvard går iväg. Under tiden undrar Ebbe var Jörmunrek är och Rune och Hilding förklarar att han försvunnit ut i skogen. De inser att de har en del att prata om. Håvard återvänder med ett vikt tygstycke som han vördnadsfullt räcker över till Ebbe. Det visar sig vara en handledsring av silver som Didrik berättar att han köpt i Vitekärr i öster. De är kända för sitt vackra finsmide. Ebbe tackar och sätter på sig ringen med detsamma. Sedan pratar de om hur jordfästelsen av Edla har gått. Håvard menar att det gått bra och att ceremonin var fin. Rune slänger då ordet till Lea och undrar hur hon tyckte att det gick. Hon säger vad som förväntas av henne, att hon instämmer med sin far. När Rune pressar henne att berätta ifall Bevararen kommer att acceptera Edla säger hon kort att hon inte kan svara på det. Hilding tar då tag i situationen och avslöjar att hon ju sagt att hon inte trodde det i förrgår. Lea reser sig och försöker gå därifrån. Håvard undrar vad det tar åt henne och säger åt Gro att prata allvar med sin dotter. Medan Gro försöker prata med Lea pratar förbundet med Håvard om Jörmunrek som begett sig till skogs. De funderar på ifall det finns något man ska akta sig för i skogarna men det enda skulle vara de björnar som har ungar. De pratar också om religionen. Håvard menar att religionen är bra för folket. Det ger struktur och seder håller samman. Då hör de plötsligt hur Lea börjar storgråta och springer ut ur huset. Gro följer efter.

    Precis då återvänder Jörmunrek från sin jakttur. Med sig har han en kanin som hänger i bältet. Han ser hur Lea gråtande springer till skogs och hur hennes mor ropar på henne från gårdstunet. Han går fram och frågar om han ska leta reda på flickan. Gro är kluven och säger att hon inte vill att Lea ska känna sig förföljd. ”Ska jag hitta henne?” frågar han igen. ”Jag vet inte” svarar hon. ”Jag letar reda på henne” bestämmer han. ”Okej, men du får inte föra tillbaka henne med våld. Prata med henne” säger Gro. Jörmunrek ger sig av och hittar snart flickan några kilometer bort sittandes med ryggen mot ett träd. Hon frågar vad han vill och ber honom gå. Han har ett envist lugn och sätter sig framför henne samtidigt som han förklarar att han bara ska hålla ett öga på henne. Han börjar ta ur kaninen och gör sen upp en brasa och tillagar kaninen. Han försöker få henne att prata genom att muta henne med mat. Hon tar emot men säger bara att han inte skulle förstå. ”Han kommer inte ta emot henne” säger hon och tittar in i Jörmunreks ögon. Sen förklarar hon att Bevararen talar till henne, att hon hör hans röst inuti sitt huvud och att han kan komma dit när som helst. Jörmunrek tycker det verkar praktiskt men Lea förklarar att han inte är någon barmhärtig gud. Det märks att hon är rädd för Bevararen. Jörmunrek verkar dock obekymrad över det han fått reda på och de sitter där ett tag under tystnad. Sen pratar de lite om Edla, hur hon var när hon levde, när hon och Jörmunrek träffades, hur länge de varit tillsammans och ifall han saknar henne. ”Hon var klok och bestämd” muttrar han. Sen vill Lea gå tillbaka.

    Hilding och Rune har under tiden inte fått reda på att Jörmunrek varit tillbaka men åter gett sig ut på jakt efter Lea. Hilding är orolig att Jörmunrek sitter i grottan. Han verkar ju vara berörd på ett konstigt sätt. Han skulle kunna ta sig till vad som helst. Ebbe märker Hilding när han försöker smita iväg till grottan och håller med om att de måste hindra Jörmunrek från att göra något dumt. De ser att Runes plats verkar tom men antar att han är ute och skiter. Hilding menar att de inte behöver prata med Rune, ju färre desto bättre. De ger sig av utan Rune.

    På vägen till grottan ser de någon som går framför dem, så de håller avståndet och är försiktiga. Det är kanske någon som ska upp och skänka något till Bevararen. I själva verket är det Rune som gett sig fan på att han ska ta reda på vad som finns i den där grottan och vad det var för varelse som kom dit under riten. Han smyger sig in i grottan men hör då hur någon verkar följa efter honom. Han gömmer sig i en av tunnlarna. Ebbe och Rune som inte vet att det är Rune ropar in i grottan efter Jörmunrek. När Rune hör detta kommer han fram och undrar vad de gör där. De undrar samma sak om Rune som förklarar sitt ärende. Hilding säger ironiskt att de var oroliga för att Jörmunrek skulle göra något dumt, men att de uppenbarligen oroade sig för fel person. De förstår att de inte kan vara här så länge utan måste ge sig av snart. De hittar snart platsen där Edlas kista ligger men ingen Jörmunrek syns till. Rune vill se ifall det hänt något med Edla och bänder upp kistlocket. Han möts av en syn som han inte förväntat sig. Han tar ett steg bak och tappar kistlocket med en smäll. Hilding och Ebbe öppnar igen och ser att Edla ligger med ögonen öppna och krampaktigt greppande jaktkniven som Hildings far gjort till Jörmunrek. Det är en makaber syn som stör dem. Rune pekar och noterar att hon inte borde kunna hålla kniven sådär. Hilding försöker lugna ner situationen och förklarar att Rune bara inbillar sig. De hjälps sedan åt att slå ihop kistan igen och sopa igen sina spår efter sig. Därefter beger de sig åter till gården.

    Jörmunrek är tillbaka i storstugan med Lea och Gro är den enda som sitter uppe. När hon får se sin flicka kramar hon om henne och de sätter sig framför elden med en filt om axlarna. Jörmunrek sätter sig till rätta en bit bort och avvaktar. Tystnaden bryts av att Gro säger ”nu är det dags att lägga sig” till Lea. Gro stoppar om henne och går sedan bort till Jörmunrek. Han säger att Lea berättat att Bevararen talar till henne. Gro ber honom att komma med ut så att de inte väcker de andra. Väl ute förklarar Gro att Lea är ett ovanligt barn på många sätt. Hon är den som haft närmast kontakt med Bevararen under Gros livstid. Varför vet hon inte, ”Bevararens vägar är outgrundliga”. Hon ser det iaf som ett gott tecken. Dock är Gro rädd att Lea inte är så stark som hon hade behövt vara för att orka med den kraftfulla gåvan. Jörmunrek säger inte mycket. De går och knyter sig.

    Kapitel 2. Dag 5.
    Under förmiddagen sammanstrålar förbundet pånytt. Ebbe, Rune och Hilding undrar var Jörmunrek höll hus och han berättar utan vidare att han jagade kanin som han delade med Lea i skogen. Hilding berättar då vad Lea sagt under tiden Jörmunrek varit borta; att Bevararen inte kommer godta Edla. ”Ja, Bevararen pratar med henne” säger Jörmunrek som om det vore självklart. Hilding tycker det är konstigt att Jörmunrek inte är mer upprörd över det hela. ”Är du inte orolig?” frågar han. Ebbe försöker få Jörmunrek att berätta vad de pratade om uppe i skogen och slår näven i bordet för att göra klart att det är allvar. Jörmunrek berättar vad han fått reda på. Ebbe kallar sen till sig Håvard. Ebbe frågar ifall de måste komma och hämta kistan ifall det är så att Bevararen inte godtar Edla. ”Hur brukar ni göra? Det finns ju 50 kistor till…”. Ebbe håller på att försäga sig men slätar över det med ett ”…har jag hört.”. Håvard har aldrig varit med om att de avlidna inte godtagits så han vet inte. Han kallar till sig Gro för att få hjälp att besvara deras frågor. Ebbe frågar sen hur de egentligen får reda på Bevararens beslut. Gro inser att det inte är någon idé att hålla tillbaka med informationen. Hon berättar för hela förbundet det hon vet att Jörmunrek hört från igår, att Lea är kanalen genom vilken Bevararen talar till dem. Det är hon som kommer att få reda på hans beslut. Rune undrar då, ifall Bevararen nu kan tala till henne, kan hon då inte helt enkelt fråga vad som kommer hända med Edla? Det tar emot för Gro men hon berättar sen vad hon fruktar mest från de legender som hennes tradition talar om. ”Ifall de döda inte godtas kommer de självmant att lämna berget”. De tittar på varandra och precis då slås dörren upp en en man som ropar att graven skändats och att kistan står öppen. De kommer allihop på benen.

    De springer upp till grottan och tar sig in till den plats kistan ligger. Den står med locket öppet. Jörmunrek går först och ser snabbt att hon inte ligger på det sätt som han lagt henne. Ögonen är öppna och handen håller kniven i ett fast grepp. Trots den overkliga insikten säger han lugnt ”hon ser nöjd ut, hon har greppat kniven!”. Hilding svarar ”men hon är ju död! Någon måste ha flyttat henne”. Hilding vänder sig mot sin bror och försöker få hans förstånd tillbaka ”du måste släppa henne, hon är död!”. De övriga i följet börjar prata och spekulera och snart tar Håvard till orda och undrar var de egentligen var under gårkvällen. ”De säger att de såg er komma tillbaka sent på natten”. Förbundet förklarar att de letade efter Jörmunrek och att de inte har något med det här att göra, vilket Håvard tycker verkar rimligt. Förbundet undersöker sedan platsen för att försöka förstå vad som hänt. Kistan verkar inte ha brutits upp från utsidan – de enda märkena är de som de själva gjorde igår. Men det verkar inte vara Edla som gjort det heller för hon ligger verkligen precis på samma sätt som när de var där. Ingen i följet verkar misstänkt och det finns inga spår som de kan dra några slutsatser ifrån. Det är heller inga andra kistor som öppnats. Håvard beordrar snart att kistan ska spikas igen. Gro börjar bli riktigt orolig över vad det här innebär och yrar om att ”det håller på att hända igen, det som legenderna talat om. Antingen det eller så har samma person som öppnat kistan ändrat hur hon ligger”. Förbundet vet ju dock att det inte kan stämma eftersom hon låg så redan innan kistan öppnades andra gången, men det säger de såklart inte. Hilding säger istället att han tycker det är olustigt att det smyger runt folk som skändar gravar på det här viset. Rune däremot börjar mer acceptera den övernaturliga förklaringen. ”Ska hon bli en vandrande vålnad nu?” frågar han. Jörmunrek svarar att hon ju ska vandra till Själariket, men ingen lyssnar på honom. Rune och Hilding vänder sig till Ebbe och frågar om det inte är bättre att de tar med kistan tillbaka till Skogsvik och att de begraver henne som vanligt. Ebbe är kluven och undrar om det inte kan vara gravplundrare ändå. Rune tycker det är konstiga gravplundrare som låter kistornas innehåll vara orört. Sen förklarar han att ifall kistan ska ligga kvar tills veckan har gått så ska han minsann sitta vakt.

    #912

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Sommar. Dag 5.
    Rune sitter kvar vid grottan medan Ebbe och Hilding återvänt till gården med de övriga. Jörmunrek har gett sig ut i skogen. Ebbe har erbjudit sig att hjälpa till på Bergsäter och Hilding har gått för att hjälpa Didrik. Didrik håller på att inventera inför den stundande handelsresan och under tiden sitter Hilding och täljer en träfigur. De pratar om den olustiga utvecklingen kring Edlas gravsättning och Hilding undrar om inte det kan vara så enkelt att Lea är den som ligger bakom allt skumt som försiggår. Hon vill helt enkelt ha uppmärksamhet och spelar dem ett spratt. Didrik tycker att det är för mycket som inte stämmer för att det skulle verka rimligt. Det skulle kunna vara så men i så fall han hon gått väldigt långt. Didrik byter samtalsämne och frågar vad Hildings mål med handelsresan är. Hilding svarar att han vill komma ut och träffa folk. Han säger sedan att han vill hitta en kvinna att slå sig samman med. . Didrik skrattar och säger att det alltså inte är rikedomen som lockar. Rune menar dock att han väl inte måste utesluta det ena för det andra. Han kanske hittar en välbärgad kvinna. Didrik undrar vad Hilding har att erbjuda en välbärgad kvinna. Kvinnor måste ju uppvaktas! Hilding förklarar att han vill tro att han är god nog i sig själv. Didrik skrattar igen och tycker att Hilding är naiv.

    Utanför grottan sitter Rune vid sitt improviserade läger och vaktar. När han hör någon komma upp för vägen lägger han en pil på bågsträngen och siktar ditåt. Sen skriker han ”vem där?”. Det visar sig vara Rolf som kommit upp med en tallrik soppa som han av ren förskräckelse tappar på marken när han räcker upp händerna. Rune ser snart vem det är och ber honom komma fram. Rolf ojar sig över den utspillda maten men Rune säger att det inte är någon fara och att han får hojta när han kommer så att det inte händer fler gånger. Rolf undrar vad han gör häruppe och Rune förklarar att han vaktar grottan. Rolf undrar då vem det är han vill hindra från att komma in. Rune svarar att han inte vet, men att ingen får besöka grottan tills bevararens tidsfrist utgått. Rune undrar vad Rolf tycker om sin syster och religionen som de håller på med. Rolf grimascherar och säger att han tycker att det är trams och hittepå, en lek bara. Rune ber sen honom att gå därifrån efter att han stannat kvar där lite för länge.

    Frammåt natten hör Rune ett knäppande ljud inifrån grottan. Han reser sig upp och tittar in i mörkret men ser inget. Han går och lägger sig igen och ljudet försvinner efter en halvtimme. Samma natt har Ebbe en mycket tydlig mardröm. Han ser en stor blodmåne som långsamt försvinner i svart mörker. Han vaknar skrikande av denna dröm och tycker det är lite genant. Således talar han inte om det dagen efter.

    Kapitel 2. Sommar. Dag 6.
    Följande dag förflyter på ungefär samma sätt. Rune vaktar, Ebbe hjälper Håvard och Jörmunrek är ute i skogen. Framåt natten återkommer det knäppande, klapprande ljudet inifrån grottan och Rune lägger märke till att det är samma ljud som igår natt. Nu uppfattar han även en sorts susande, väsande ljud som också verkar komma från grottmynningen. Nu tar han med sig en brinnande pinne från brasan och går in. Han står och lyssnar vid den groteska avbilden av Bevararen och uppfattar det som att ljuden härstammar från den högra tunneln. Han ropar högt in i den och försöker få kontakt med vem eller vad det nu kan vara. När hans rop har ekat ut bort i tunneln blir det alldeles tyst en stund men därpå följer ett besvärande ljud som Rune inte kan förklara. Som en skarp viskning hör han ordet som verkar komma från osynliga läppar; ”kom”. Rune skriker till, vänder sig om och försöker greppa vad som händer. Sen lägger han skräckslagen benen på ryggen och springer ner till gården.

    Han kommer inklampande i storstugan när de flesta redan somnat. Han försöker få förbundets uppmärksamhet och de undrar vad som är fatt. Han utbrister att det finns något däruppe i grottan. Han försöker förklara men Hilding säger att han bara blivit uppjagad av skogens alla ljud och mörkrets påfrestande, påtryckande inverkan. Håvard som också vaknat säger att han nog inte borde sitta där själv ifall modet sviker honom på det här viset. Rune försöker då få de som vaknat att inse att det bästa vore ifall Hilding tog över vakten. Hilding är dock inte sen med att rikta om uppmärksamheten och få dem alla att förstå att Rune nog behöver avlastning men att Jörmunrek faktiskt är den som borde göra en insats här eftersom det trots allt är hans trolovade de försöker värna om. Jörmunrek kan visst tänka sig att göra detta, mest för att vara snäll mot Rune, inte för att han tror att det gör någon nytta. Ebbe tycker att det är dumt att Jörmunrek ska sitta själv och erbjuder sig att komma med. De beger sig sedan upp mot grottan direkt och resten av natten förflyter utan märkligheter.

    Kapitel 2. Sommar. Dag 7.
    Ett dygn senare sitter Jörmunrek och Ebbe uppe vid grottan i mörkret. Jörmunrek hör då det knäppande som Rune berättat om. Han uppmärksammar Ebbe på det och de undrar vad det kan vara. Ebbe undrar ifall Jörmunrek kanske vet några djur som skulle kunna frambringa dessa läten. Jörmunrek är skeptisk. Plötsligt glider molnen på himlen isär och blottar en begynnande blodmåne. Ebbe tittar förskräckt upp och berättar om drömmen han haft två nätter tidigare. Sen undrar Ebbe vad Jörmunrek har hört kring den här ritualen som de nu blivit en del av; själen ska gå vidare till bevararen men vad händer med kroppen? Är det meningen att de ska hitta en tom kista när allt är färdigt? Jörmunrek säger att han tror att det bara kommer vara benen kvar när veckan har gått.

    Då återkommer även susandet och väsandet som de hört talas om. Ebbe undrar om Jörmunrek är beväpnad, och får till svar att han har sin pilbåge och kniv med sig bara. Jörmunrek går fram och ropar in i grottan ”Edla?”. Ljuden tystnar. Jörmunrek går och sätter sig igen och snart återvänder ljuden som sedan fortsätter hela natten.

    Kapitel 2. Sommar. Dag 8.
    Hilding och Rune vaknar nere på gården av att Lea gråter. När de kommer upp sitter Gro hos sin dotter och klappar om henne och säger att det bara var en mardröm. Rune befarar det värsta och går fram och undrar vad det är frågan om. Gro säger att hon bara hade en mardröm. Rune undrar då om det inte kan vara det tecken som de väntar på. Gro får en bister uppsyn och drar med sig Rune bort från flickan. Hon berättar att Lea drömt om en blodmåne som blivit svart men att detta inte liknar de tecken som de fått tidigare. Hon tror därför att det helt enkelt var en vanlig mardröm. Rune och Hilding tar med sig frukost och beger sig upp till berget.

    När de kommer fram hälsar de varandra god morgon och Rune undrar ifall det gått bra för dem inatt. Ebbe säger att de också hört ljuden men att de inte hört några röster. Hilding undrar då om det inte helt enkelt kan vara råttor och undrar ifall de inte gick in. Ebbe säger att de inte gjorde det för att det var mörkt och kusligt och Jörmunrek inflikar att Ebbe inte ville ta av sig skorna. Hilding skakar på huvudet och berättar sedan om vad som hänt nere på gården, att Lea haft en mardröm men att det inte verkar vara någon stor sak med det. Rune säger emot och menar att det visst kan vara av betydelse. Han berättar vad drömmen handlade om och säger att det mycket väl kan vara tecknet de väntar på. Ebbe hajar till och säger att han haft samma dröm nyligen samt att de såg en begynnande blodmåne på himlen igår natt. Jörmunrek är nu helt övertygad om att detta måste vara tecknet. Han vet dock inte vad tecknet ska betyda men det måste ju Lea veta. Han föreslår därför att de ska gå ner och prata med Lea. Rune tycker att det är dumt nu när hon kanske fortfarande är ledsen och upprörd. Gro sa dessutom att det inte var så tecknen brukade uppenbara sig. Ebbe föreslår att de går in i grottan och ser efter först. Jörmunrek muttrar, tar en fackla och går in.

    De tar av sig skorna vid ingången. Jörmunrek börjar bli ängslig och ropar maniskt efter Edla medan han går längre in bland kulvertarna. De övriga blir ännu mer olustiga till mods av detta och tycker att han ska dämpa sig. När de närmar sig platsen där Edlas kista står får Jörmunrek inre syner om hur hon står där upprätt bredvid den öppna kistan som en mörk vålnad. Men när de kommer fram är allt som vanligt. När Hilding ser detta vänder han om och går ut. De övriga undersöker platsen för att se ifall där finns något som kan visa vad ljuden kommit ifrån. De finner dock allt vara precis som innan. De möts utanför och bestämmer att de måste prata med Lea. Ebbe bestämmer att Hilding får som straff (för att han inte trodde Rune när han berättade om vad som hänt när han vaktade själv) att sitta med Rune och vakta tills nästa dag. Dessutom är han ju den enda som inte vaktat än.

    #1002

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Sommar. Dag 8.
    Hilding och Rune stannar kvar vid tältet utanför grottan medan Ebbe & Jörmunrek återvänder ner för att prata med Lea om hennes dröm. När de kommer ner till gården står Lea och hjälper till vid köksgropen och verkar väldigt frånvarande. Ebbe tar till orda och berättar att han hört om hennes dröm och att han själv haft samma dröm. Lea berättar att Gro försäkrat henne om att det inte är tecknet de väntat på men hon är själv osäker. De pratar vidare om vad det kan betyda.

    Strax hörs ett hårt knackande på dörren och till Ebbes förvåning är det hans egen mor som klampar in i huset när Rolf öppnar. Siv verkar uppjagad och har sina resekläder på sig, som hon säkert inte har använt på tiotals år. I Sivs följe kommer Alma. Ebbe frågar vad Siv gör där och hon säger att hon haft en mycket illavarslande dröm under natten och att hon var tvungen att ta sig upp för att varna dem. Jörmunrek undrar ifall det var en blodmåne hon drömde om och med förvåning i blicken säger hon att det var just vad det var. Jörmunrek berättar att de sett månen kvällen innan och Ebbe fyller i att han haft samma dröm. Siv undrar om de inte förstår allvaret i de här järtecknen och drar med Ebbe ut ur huset och frågar sen ifall de har tagit reda på det som hon bett dem att ta reda på. Ebbe berättar att Bergsätringarna inte verkar ha koll på vad som händer men att de har pratat om att de döda går igen. Men det förtydligar Ebbe om att han inte tror på alls. Siv blir rasande, och frågar varför de inte har avstyrt hela det här! Det är ju solklart att det här kommer att sluta illa ifall de inte gör något. Hon återvänder in i huset för att leta reda på Gro. Ebbe och Jörmunrek ser på varandra. Alma kommer fram till Ebbe och säger att Siv varit helt ifrån sig hela morgonen och att hon tvingade dem att ge sig av innan gryningen samma morgon. De går tillsammans tillbaka in efter Siv.

    När de kliver in hinner de precis se Siv som klipper till Gro över tinningen med sin käpp. De övriga som håller på med middagen släpper sina göromål och skiljer kvinnorna åt. Gro ber Ebbe att hålla ordning på sin mor och Ebbe undrar vad som tagit åt henne. Siv ryter att de kommer dra hela gården i fördärvet så oansvarigt som de handlat. Siv går fram till Ebbe och säger åt honom att se till att kistan hämtas ner innan det är för sent. Ebbe är dock kluven då han egentligen bara vill att Jörmunrek ska få frid i sinnet. En frid han själv inte fått när han prioriterade de kvarlevandes hälsa framför sin sons efterliv. Siv tittar besviket på sin son och frågar sedan var Rune är, han kanske är man nog att handla när det krävs. När de berättat att han vaktar vid grottan ger sig Siv av ditåt. Jörmunrek står förbryllad kvar tillsammans med Ebbe. Till slut ger de sig efter Siv för att följa henne till grottan.

    Under tiden har Rune och Hilding suttit uppe vid grottan och pratat. De pratar om hur skumt hela det här företaget är och Hilding säger att Ebbe inte lever upp till sin far Botvids namn. Botvid som var så bra men dog under så mystiska omständigheter. Rune minns inte att det skulle varit något underligt med det hela. De avbryts av Sivs följe som kommer upp för krönet. Rune kommer på benen och lägger an en pil samtidigt som han ber dem att ge sig till känna. Han ser dock snart vilka det är och de närmar sig. Siv säger bestämt åt Hilding och Rune att hjälpa henne att forsla ut kistan ur berget och ta med den hem igen. Förbundet tittar på varandra och inser att de måste ta ställning. Det visar sig att det bara är Jörmunrek som fortfarande tycker att det här är en bra idé. Jörmunrek är besviken på sin halvbror som inte står upp för honom nu när allt ställs på sin spets men då förklarar Hilding att han inte tyckt att det var en bra idé ens från första början. Jörmunrek känner sig bedragen och i ren ilska ger han Hilding en smäll på käften med ett ordentligt knytnävsslag. Hilding faller till marken och de övriga står häpna. Jörmunrek hejdar sig och inser vad han gjort, men lugnar inte ner sig. De tittar på honom och vet inte hur de ska fortsätta. Siv övertalar då sin son att det är dags att avbryta det hela, det håller på att gå överstyr. Ebbe försöker övertala Jörmunrek att gå åt sidan men han vägrar. Han vill vänta tills det här är färdigt. Ebbe inser att de inte kan göra det utan att bruka våld mot Jörmunrek, så han övertalar sin moder att göra som Jörmunrek säger. Hilding har redan gått därifrån när Siv med besvikelse i rösten säger att de själva har valt sitt öde i och med det här. Sen går hon också. Rune vill försöka få henne att stanna så han springer efter.

    På väg tillbaka mot gården försöker han på ett inställsamt sätt försöka få Siv att komma med tillbaka. Sedan undrar han varför hon ens kom upp. Hon inser att hon inte berättat detta och hon förklarar att det var p g a drömmen om blodmånen. Rune vill att hon stannar med dem, men hon vägrar. Sedan säger hon att hon trodde mer om honom, att han var en klipskare man än vad han visat idag. Rune blir ledsen över hennes ord och lämnar henne för att själv återvända till berget.

    Hilding är redan tillbaka på gården och söker upp Didrik som står i sitt smedförkläde och smider. Didrik undrar vad som har hänt med Hildings svullna ansikte och Hilding berättar att alla helt förlorat allt vett och sans över den där kistan. Han ber Didrik att få dränka sina sorger, så de går in i huset tillsammans. När Hilding får se Alma därinne går han fram till henne och frågar hur de kan behandla någon på det viset han blivit behandlad. Hon frågar vad som hänt och Hilding förklarar. Det är dock inte angreppet på honom som är det värsta, utan att ingen av de andra gjorde något när de var där precis i närheten. Han är väldigt besviken på sina medgårdsbor. Alma menar att det säkert är väldigt mycket just nu bara, de menar inget med det. Hilding vill inte längre ha något att göra med dem, sen får han ett stop mjöd av Didrik.

    På natten är det tryckt stämning uppe vid grottan. Vinden viner och de hör återigen underliga susande och ett underligt skrapande som de inte tycker sig ha hört innan. Rune undrar om de inte ska gå in och kika men när han tittar på Jörmunrek säger denne bara kort att ”vi ska vänta”. De sitter så i någon timme under tiden som det oregelbundna raspandet tillslut avtar och tystnar. Därpå följer dock ett högljutt brak inneifrån grottan. De kommer på fötter och närmar sig grottmynningen.

    Samtidigt vaknar gårdsfolket av en flickas höga skrik. Lea vaknar och skriker hysteriskt ”Det håller på att hända! Det håller på att hända!”. Det är svårt att lugna ner henne och Siv kommer bort till Hilding och uppmanar honom att ifall de fortfarande ska ha möjlighet att göra något så måste de ge sig av nu. Hilding nickar och drar på sig sina kläder. Sen går de ut.

    Uppe vid grottan står de allesammans beredda till strid. De är spända och tycker sig höra något som rör sig långsamt mot dem i högra tunneln. Jörmunrek förstår inte vad är det är som går fel. Han har ju gjort allt som han skulle! De går försiktigt inåt och kommer till slut fram till en krök ett tiotal meter kvar till Edlas kista. De stannar och lyssnar men kan inte längre höra att något rör sig. De tar mod till sig och fortsätter mot kistan. När de kommer fram ser de att kistan står uppbruten och förstörd, så att locket inte går att fälla ner. Kistan är tom. På locket står runor inristade med vad som verkar vara en kniv. ”Förlåt Jörmunrek”.

    #1048

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Sommar. Dag 8.
    Hilding och Siv går i rask takt upp mot berget. Siv håller en fackla i ena handen och sin vandringskäpp i andra. Hon stretar på och Hilding måste anstränga sig för att hålla jämnt tempo med henne. Himlen är molnig men när molnen drar undan ser de den röda blodmånen som långsamt förtärs av mörker allteftersom de närmar sig berget.

    Inne i grottan har Jörmunrek försökt följa Edlas spår, som är otroligt svåra att se. Det finns inga blöta spår som man skulle kunna förvänta sig av ett vandrande lik. De letar vidare och följer en gång nerför en trappa till en korsning. Jörmunrek lyssnar efter ljud och hör då fotsteg som kommer från en gång till vänster. Han tar av ditåt och Ebbe och Rune försöker förstå var han är påväg. Vid det här laget har Hilding och Siv kommit till grottan och det är deras fotsteg Jörmunrek hör. Hilding som sett att lägerplatsen utanför blivit lämnad i en hast misstänker att det hänt något i grottan och ropar efter dem. Jörmunrek hör ropen och springer ut till dem där de står vid ingången med Bevararens bildstod. Samtidigt har Rune hört ett helt annat ljud från gången till höger där han står sist i ledet. Han vänder sig om och försöker se vad det är. Han ropar på Ebbe som hunnit halvvägs efter Jörmunrek. Rune går i riktning mot ljudet och möts då av en vedervärdig syn. En varelse med mänsklig kropp men omhuldad i ett hjortskinn och med ett hjorthuvud med stora horn istället för ett människohuvud. Rune stannar förskräckt till och märker inte att Ebbe kommer fram springandes till honom och stöter omkull honom. Ebbe står då i sin tur rakt framför varelsen och sjunker paralyserad ner på knä inför dess åsyn.

    Ute vid ingången har Siv och Hilding fått förklarat för sig att Edlas kista är tom och Jörmunrek som trodde sig ha de andra två i hasorna, tar med Siv in för att leta rätt på dem. Hilding har stannat kvar vid bildstoden i mörkret och tycker att det är en dålig idé att bege sig in i de mörka gångarna.

    Edla går fram mot Rune som lägger an en pil på sin båge. Jörmunrek kommer tillbaka till platsen med Siv efter sig. Han ser bara att Rune blir angripen men inte av vad, så han störtar fram med sitt spjut. Rune lyckas slingra sig undan men får inte skickat iväg någon pil, och Jörmunrek måste hejda sig för att inte träffa Rune. De inser alla att det nu är risk för deras liv, och Hilding som hör skriken inifrån grottan beger sig nu ändå in. Siv börjar sejda en ramsa med uråldriga ord som riktar sig till den vandöde i hjortskruden. Hilding kommer dit och ruskar om Ebbe som kommer på fötterna. Han tar sin fackla och försöker stöta den i magen på vidundret. Edlas kropp fattar eld och hon slänger sig nu fram mot Ebbe. Siv ropar åt dem att hålla sig undan. Ebbe lyckas slinka undan då Edla hejdas av Jörmunreks spjut och Runes pil som sätter sig i bröstet på henne och får henne att trilla omkull.

    Edlas kropp ligger nu i en sargad hög och pyr och den vedervärdiga stanken fyller grottgången. När de är säkra på att faran är över går de ut och hämtar andan. De pratar om vad som hänt och Siv får reda på att Edla skrivit ett meddelande till Jörmunrek i kistlocket. Hon säger att hon tror att det handlade om det Edla sa till Siv innan hon gick bort och att detta i så fall skulle innebära att hon till slut inte ångrade trolovningen med Jörmunrek. Det var hennes sista meddelande. Däremot tror inte Siv att varelsen de dödat var något annat än Edlas kropp – det var inte Edlas själ som fick den att gå igen. Hon är övertygad om att det är Bevararen som är den onda ande de nu fördrivit från Edlas kropp. Men Bevararen finns kvar i berget och kommer att fortsätta att återuppväcka de döda. Hennes råd är därför att de måste försegla grottan och att Bergsäter upphöra med den vansinniga religionen. Förbundet är tveksamt till att ställa så hårda krav på Bergsätringarna. De vet ju inte om det här var Bevararen eller något annat som låg bakom. De beslutar slutligen att ta med sig den brända kroppen ner till gården för att visa Gro och Håvard vad som hänt. De virar in kvarlevorna i tältduken och bär ner dem till gården.

    Väl nere på gården är det en olustig stämning. Lea ligger orkeslös i sin bädd och har febersvallningar. Håvard samlar gårdsfolket i storstugan efter att förbundet berättat vad de för med sig. Håvard och Gro sätter sig i högsätet och bjuder förbundet att förtälja vad som inträffat. Ebbe tar till orda och berättar alltsammans. Gårdsfolket lyssnar förskräckt till berättelsen. Siv ber honom säga vad som måste sägas men Ebbe vill inte göra det. Härefter utbryter en brokig diskussion om vad som föranlett händelserna och vem som egentligen är skyldig till att det blivit som det blivit. Siv säger att det är Bevararen som är den onda ande som gjort detta och att Bergsäter måste upphöra med sin religion. Håvard och Gro å andra sidan menar att det inte finns belägg för att det är så. Det kan lika gärna varit gåvorna som inte blidkat Bevararen och att skulden ligger på Skogsvikingarna själva. När allt kommer omkring står fortfarande Skogsvikingarna i skuld till Bergsätringarna och att de skulle ge upp sina traditioner för att Siv tror att fler vandöda kommer att komma ur berget är helt uteslutet. Siv menar att även Leas tillstånd är Bevararens verk. Gro säger att ifall Siv kan hjälpa Lea så skulle det göra gårdarna kvitt, men Siv framlägger då sitt ultimatum att hon bara hjälper Lea ifall de murar igen berget. Gör de inte det kommer Leas liv inte vara något värt eftersom fler kommer att dö. Förbundet tar ingens parti utan låter historien upprepa sig genom att vänta och se vad som händer. Siv suckar och lämnar dem i uppgivenhet. Hon går till Alma och ber henne göra hästarna redo för avfärd. Förbundet förklarar för Gro och Håvard att de kommer ta med Edlas kvarlevor och begrava dem utanför Skogsvik och att de kommer att leva upp till sitt ord om hjälp i det fall Bergsäter skulle behöva deras hjälp – vad det än må vara. Sen beger de sig hem mot Skogsvik.

    Kapitel 2. Epilog.
    Innan hösten är kommen har Lea avlidit av den underliga sjukdomen som hon aldrig hämtade sig från. Under hösten kommer Bergsäter till Skogsvik med brådskande bud. De döda vandrar ut ur berget. Siv hade rätt.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)

Forumet ’Spelkrönikor’ är stängt för nya ämnen och svar.