Sagan om Norrvik (Avslutad)

Hem Forum Spelkrönikor Sagan om Norrvik (Avslutad)

Detta ämne innehåller 11 svar, har 1 deltagare, och uppdaterades senast av  Peter Malmberg 1 år, 7 månader sedan.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #792

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kampanj
    Fr.o.m. 2016-09-26
    T.o.m. 2017-03-28

    Rollbesättning:
    Fredrik – Vimar (35). Den myndige gårdsherren som värnar om folket men är väldigt öppen för nya influenser.
    Lin – Malva (15). Gårdsherrens osäkra tonårsdotter som precis ska komma in i vuxenlivet.
    Theresa – Nora (23). Den konflikträdda men flitiga pigan som sköter om gårdens hästar och värdesätter djuren högre än människor. Gift med Vimars bror Heimer som är smed på gården.
    Daniel – Fritjof (17). Den godtrogne och skrockfulle jägaren som fruktar mörkret och skyr det okända. Togs omhand om av Vimar efter att Fritjofs gård drabbats av en hemsk epidemi där alla omkom förutom han. Fritjof är Vimars kusinbarn men Vimar har fattat tycke för pojken och behandlar honom nästintill som en son.

    #793

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 1. Prolog.
    Vimars hustru Idun avled för 10 år sedan i en svår sjukdom. Nora har på senare tid fått ta över modersrollen gentemot Malva. Det skiljer dock inte särskilt många år mellan dem och det har snarare blivit någon form av systerrelation dem emellan. Nu har dock Malva blivit myndig och hon ska introduceras in i vuxenlivet där Nora har utsetts av Vimar som flickans mentor. Nyligen skadade Vimar en av huskarlarna på gården när de övade yxkamp. Något som han dock inte känner skuld över längre men har insett vikten av att verkligen ta hand om varandra.

    Malva är inte helt road över att bli undervisad av Nora och ogillar dessutom Fritjof som Vimar ger för mycket uppmärksamhet. Fritjof å andra sidan förstår inte vad han gjort för att förtjäna Malvas förakt. Malva har förövrigt bevittnat en hängning för ett tag sedan och har sedan dess blivit mer varse om att man måste handla hederfullt och inte stjäla, fara med osanning o.s.v..

    Nora är tystlåten och praktiskt lagd och hon bävar inför uppgiften att vara Malvas mentor. Hon är egentligen inte alls rätt person att utföra den uppgiften i hennes tycke. Hon fick dessutom nyligen ett missfall när hon väntade barn och har inte pratat med Heimer om detta sedan natten då det hände. Det tynger henne mycket och istället för att umgås med gårdsfolket väljer hon att vara hos djuren som inte riskerar ställa några frågor eller prata bakom hennes rygg.

    Fritjof har också han varit med om något hisnande som hände bara för två nätter sedan. När han, Sven och Jerker kom hem från jakten blev Sven ivägdragen av något som han är säker på måste varit ett troll. Sven blev i alla fall tagen av någon stor varelse och Jerker menade att utifrån spåren och skepnaden de såg inte kan ha varit något annat än ett troll. Fritjof har inte vågat ta upp detta med Vimar än och Jerker har heller inte pratat mer om detta sedan den kvällen.

    Kapitel 1. Dag 1.
    Det är början på vintern. Den första snön har lagt sig och gårdsfolket börjar göra sig redo att spendera mer tid inomhus. Norrvik är en gård som handlar med hästar och som har ca 15 invånare. De har ca 10 hästar som de har att övervintra i en stallbyggnad bredvid storstugan.

    Innan kvällsvarden står Nora och arbetar i stallet och gör iordning det sista innan hon ska gå in. Hon lägger först märke till att någon kommit ut när hon känner en hand på sin axel. Hon vänder sig om och ser att det är Heimer som står där. Han säger att de måste prata om det som hände. Det har gått två veckor och hon har knappt pratat med honom under den tiden. Han förstår att hon undviker folk och att hon arbetar för att tänka på annat men honom måste hon ju kunna prata med i alla fall. Hon är ledsen men säger inte särskilt mycket. Heimer säger att det kommer ordna sig och att de kommer att få barn till slut, de måste bara hålla modet uppe. Nora säger att hon inte är så säker på det och att det måste vara något fel på henne. Han försöker förklara för henne att det inte är hennes fel och att hon inte ska klandra sig själv över det som hänt. Han kramar om henne och hon låter sig bli kramad utan att krama tillbaka.

    Fritjof och Vimar sätter sig efter kvällsvarden för att tälja pilar. Fritjof är egentligen inte särskilt kunnig i konsten men vill gärna lära sig. Nu är det dock mest ett svepskäl för att kunna tala ostört med Vimar. De sitter i en vrå i storstugan och det är ett sorl från övriga gårdsbefolkningen som gör att det de talar om inte hörs.

    Fritjof tar till orda och ber Vimar att inte skratta åt honom för det han tänker säga. Vimar säger att han aldrig skulle göra något sådant. Sven har ju varit försvunnen några dagar och de har pratat om att ge sig ut att leta efter honom. Av den anledningen känns det nu som att han måste säga vad han såg den där kvällen. Han säger helt enkelt att han såg Sven bli tagen av ett troll som drog iväg med honom in i skogen. Han berättar också att Jerker också var där och instämmer med det han nu har berättat. Vimar börjar nästan skratta men ser att pojken är allvarlig. Han försöker se praktiskt på det och menar att det kanske var en björn då och att Fritjof sett fel i mörkret. Fritjof är dock bergsäker. Oavsett vad det var som tog Sven så är det allvarligt att någon varelse skulle ge sig på gårdsfolket på det här viset. Vimar blir såklart orolig men vet inte riktigt hur han ska gå vidare med det hela.

    Det ingen av dem vet om är att Malva tjuvlyssnat på dem och hört allt de sagt.

    Kapitel 1. Dag 2.
    På förmiddagen sitter Malva och Nora och tvinnar rep i storstugan. Nora ska försöka lära henne hur det ska göras. Malva är dock föga intresserad och undrar varför man inte kan köpa rep. Nora försöker vara pedagogisk men Malva lyssnar inte på henne, ”Jag ska fråga pappa ifall vi inte kan köpa rep”. Fritjof kommer då inklampande genom dörren och går fram till kvinnorna. Han hälsar på dem och sätter sig för att hjälpa till. Malva tittar pillemariskt på honom och undrar om han inte kan berätta om sina troll. Fritjof blir röd i ansiktet och försöker fråga Malva utan att Nora hör, hur hon kände till det. Hon ljuger och säger att det var Jerker som berättade det för henne. Fritjof tror henne och säger att det är sant men att hon absolut inte får säga det till någon mer. Nora har ändå hört vad de har sagt och reser sig då hastigt för att leta reda på Vimar. Om det är sant så måste hästarna skyddas från den här varelsen.

    Malva tror egentligen inte på Fritjof utan jäklas med honom genom att spela intresserad. Hon frågar hur han kunde veta att det var ett troll. Han svarar att det var Jerker som fann spåren och förklarade vad det var. ”Varför sprang du inte efter när Sven blev ivägdragen”, frågar hon sen. Fritjof är beklämd och vet inte vad han ska svara. Han var ju rädd men vill inte direkt behöva erkänna det för Malva.

    #801

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 1. Dag 2.
    Vimar står vid huggkubben utanför vedboden på kvällen när Nora kommer gåendes. Vimar tar igen sig efter att ha huggit ved en stund och det brinner ett svagt sken inne ifrån boden där Vimar satt sin fackla. Nora berättar att Fritjof sagt något om att det finns troll i skogen. Vimar förklarar att han vet om detta och att det han minst av allt vill är att Fritjof ska skrämma upp gårdsfolket med de där historierna. Än så länge vet de inte vad som hänt Sven och det tjänar inget till att skrämma upp sig innan de vet vad som egentligen hänt. Han säger att han ska prata med Jerker om det eftersom han tydligen också var med när Sven försvann. Sen ska de såklart söka igenom skogen för att hitta den här varelsen och i bästa fall också Sven. Oavsett vad så tycker Nora att hästarna, deras dyrbaraste ägodelar, måste sättas i första rummet och hon föreslår en nattlig vaktpost vid stallet. Vimar undrar om hon i så fall själv är intresserad av att bistå i detta och det är hon men hon menar att det måste vara någon ytterligare. Vimar föreslår Malva, det kanske är lagom ansvarsfullt för henne. Nora är tveksam och vill helst ha någon mer erfaren till att hjälpa henne. Malva måste ju lära sig, invänder Vimar. Nora säger då att Malva inte lyssnar på henne. Vimar har inte svårt att föreställa sig det men menar att hon måste stå på sig nu när hon är Malvas mentor. Nora muttrar och går iväg för att mata hästarna.

    Inne i storstugan har Malva kommit fram till Inge, en av de få vuxna som hon faktiskt respekterar. Han är hennes läromästare i stridskonsten och är en ganska fåordig gammal man. Han är den enda som inte brytt sig om Malvas sociala knep som hon utnyttjar för att få som hon vill. På det sättet har han till slut vunnit hennes respekt och hon trivs i hans stillsamma sällskap. Nu har hon börjat tänka på den där hängningen i Viby som hon bevittnade förra månaden. Hon och Inge var där på marknad för att införskaffa varor till gården. Tydligen hade Vibys gårdsherre blivit utsatt för ett mordförsök och han gjorde stor sak av att visa vad som händer med ogärningsmän av den typen.

    Malva har satt sig hos Inge och frågar ifall han sett många hängningar. Han säger att han sett en och annan i sina dagar. Samtidigt sitter han och polerar sina vapen. Hon säger att den där mannen säkert förtjänade det men att det är fegt att ha ihjäl de som är underlägsna. Inge muttrar lite och säger att Ulf kanske inte är någon bra förebild heller. Malva tänker högt och säger att få huvudet avhugget i närkamp är ett bättre slut istället för att hänga där i vanära och sprattla. Inge är ingen direkt pedagog och vet inte riktigt hur han ska vägleda henne i de här moraliska frågorna. Det är en brutal värld vi lever i och det har hon börjat inse nu – ju fortare, desto bättre förberedd för livets prövningar kommer hon vara.

    Fritjof blev förargad över Malvas hånande av honom tidigare. Han tog sin utrustning och gav sig tanklöst av in i skogen för att hitta det satans trollet så att han kan visa alla vem det är som har rätt. Som tur är har det blivit mörkt och svårt att hitta, så han finner inte vägen till furulunden i skogen där Sven försvann. Han återvänder istället sent på natten till gården och möter Jerker som precis är på väg att ge sig iväg. Han har klätt sig varmt och har ett bylte med sig. Han säger att han ska iväg och hitta Sven. Han uppmanar Fritjof att inte säga något om trollet förrän de är säkra på sin sak, de andra på gården kommer inte tro på det. Han har bråttom iväg så Fritjof hinner inte erkänna att han redan berättat om det förrän Jerker är borta.

    Kapitel 1. Dag 3.
    Det är frukost. Hela gårdens befolkning sitter runt ett långbord som dukats upp. Vimar sitter på kortänden tillsammans med sin familj och släkt medan det övriga folket sitter utspridda över resten av bordet vid sina vanliga platser. Han uppmärksammar att några platser är tomma och att förutom Svens tomma plats så är heller inte Jerker där. Han frågar Fritjof ifall han vet var Jerker är, han brukar aldrig missa frukost. Fritjof inser först nu att Jerker inte är tillbaka och att han alltså måste berätta vad som hände under natten. Han säger att han varit ute och letat efter trollet på egen hand och att han mötte Jerker som också skulle ge sig ut. Vimar blir upprörd. ”Hur kan ni göra något så dumt när ni vet om att det finns något därute som är så kraftfullt att det kan ta en storvuxen man som Sven!?” Fritjofsvarar undvikande och säger att han lovade att inte säga något och trodde att Jerker skulle vara tillbaka till frukost.

    Heimer och Nora sitter alldeles i närheten av Vimar och hör samtalet med Fritjof. Heimer undrar vad det här rör sig om och kräver att få höra mer om det här som uppenbarligen rör dem alla. Vimar börjar förklara vad som framkommit så långt och säger att nästa steg är att prata med Jerker för att få höra hans utsago. Då slås plötsligt ytterdörren upp och i dörröppningen trillar en blodig Jerker in och faller ihop medvetslös i en hög. Det blir tumult i storstugan och de springer fram för att hjälpa honom. De lyckas gemensamt att stoppa hans blödningar och de bär bort honom till en bädd där Gertrud, deras medicinkvinna fortsätter att vårda honom. Nora som alltid sätter hästarna i första rummet, springer iväg till stallet för att slå hål på hennes farhågor om att hästarna är i samma skick.

    Efter att tumultet lugnat sig i storstugan börjar de förstå vad som faktiskt hänt. Alla har handlat av ren instinkt och först nu förfasas de över det tillstånd som deras vän är i. Gårdsfolket vänder sig i denna kris till Vimar för att höra vad de ska göra nu. Han säger att de måste ge sig ut för att ta reda på vad det är som orsakat detta. Fritjof är å andra sidan nu helt säker på att det är ett troll de har att göra med och börjar förklara detta för församlingen. Vimar försöker lugna ner situationen och säger att oavsett vad det är för monster som gjort detta så klarar de av det ifall de är tillräckligt många. Jerker var dum som gav sig av ensam. Malva frågar vilka som ska följa med ut på skallgång. Heimer, Inge och Fritjof anmäler sig. Malva vill också med men Vimar är skeptisk till detta. Hon hävdar dock att ifall Fritjof ska följa med så ska bannemej hon det också. Vimar vet om att hon är en duktig kämpe så han trilskas inte med henne även om han ogillar att hon utsätts för fara.

    Så ger de sig av för att hitta besten. De har färska fotavtryck och blodspår att följa och dessa leder dem som befarat till furulunden. När de kommer fram ser de hur snön är upptrampad i stora cirklar i mitten av lunden. Där är också en hel del blodstänk som tyder på att en strid ägt rum där. Fritjof går fram och tittar sig omkring. Han tänker att ifall han själv hade övernattat här så hade han gjort det borta vid bergssluttningen där bergväggen hade funkat som reflektor. Han går dit och hittar resterna efter en eld och hittar även Jerkers matsäck som rivits sönder och ligger i två stycken på marken. Det verkar dessutom som att Jerker lämnat platsen i en hast då han inte täckt askan som man vanligtvis gör. De finner slutligen konstiga fotavtryck som leder vidare uppför bergssluttningen. Fotavtryck som inte gjorts av Jerker.

    #807

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 1. Dag 3.
    När de kommer upp ovanför bergssluttningen viker spåren av åt sidan och följer avsatsen en bit för att sedan leda in i en skreva i klippan längre bort. Fritjof är skeptisk till att försöka ta sig in där och föreslår att de kan röka ut odjuret som gömmer sig där. Vimar hävdar dock att de inte kan göra det när de inte vet ifall det är Sven som finns därinne. De tänder istället facklor och beger sig in. Vimar går först tillsammans med Malva och Fritjof. Efter att ha tagit sig förbi en smal passage sluttar gången nedåt för att leda till en stor hålighet i berget där de kan stå raklånga. Vimar lägger förutom den uppenbara stanken, märke till att rummet i viss mån är ombonat och har en sovplats med granris och någon form av improviserade möbler. När han blickar bortåt motsatta väggen ser han i fackelskenet Svens ryggtavla med den gröna mantel han alltid brukar bära. De övriga kommer efter in i rummet och Fritjof ropar efter Sven. Varelsen vänder sig då om och till deras fasa möts de av ett otäckt ansikte med långt mörkt hår som inte alls tillhör Sven. Det har ett djuriskt utseende med stora svulster och deformiteter i ansiktet. Vimar tappar besinningen vid åsynen av detta vidunder som uppenbarligen är en fara för dem alla. Han rusar fram med yxan i högsta hugg. Varelsen hoppar undan och tappar manteln och visar sig nu ha kvinnliga drag. Det är en hårig pälsklädd varelse men är i övrigt naken. Hon tar upp ett slagträ och försvarar sig med denna mot Vimar som försöker hugga henne med yxan. När de nu inser att det är frågan om en kamp på liv eller död går de alla till angrepp mot trollet. Hon tar flera hugg och träffas av ett par pilar. Hon får dock in en fullträff i mellangärdet på Vimar som tappar andan och kanske har brutit ett revben. Efter en kort stund är dock besten nedkämpad och ligger livlös och blödande på grottans golv. Fritjof plockar upp svens mantel och den förgyllda kniv som var Svens och som nu ligger på en stenbänk i grottrummet. De beger sig sedan hemåt under tystnad.

    På Norrviks tun möter Nora dem och hon undrar vad som hänt. De berättar om striden och förklarar att allt tyder på att det var denna varelse som orsakat både Svens död och Jerkers skador. Malva och Fritjof är snabba på att säga att de inte kan vara säkra på att där inte finns fler troll därute och att de borde vara fortsatt vaksamma. Fritjof går upp till stugan tillsammans med Inge och har knappt kommit innanför dörren förrän han berättat för alla om att fler troll lurar därute i skogen. När Vimar kommer in försöker han lugna ner situationen men lyckas illa dölja sin egen oro. De inser att han inte säger hela sanningen och Malva underminerar hans försök ytterligare genom att säga att han borde säga som det är. Han berättar att de inte kan vara säkra på att det inte finns fler troll och att de borde vidta försiktighetsåtgärder. Många av gårdens invånare ger sig då omedelbart iväg för att barrikadera fönsterluckor och annat för att skydda sig.

    Senare på kvällen när de ätit kvällsvarden sitter Fritjof, Malva och Inge vid elden och pratar. Fritjof är nojig och tycker att de ska sätta upp fällor och annat runt gården medan Inge försöker vara positiv och uppmanar dem att göra detsamma. Malva och Fritjof menar dock att han tar för lätt på det hela. Fritjof menar att man borde varna grannbyn Viby men Inge tycker det är att skrämma upp folk i onödan.

    Och så går resten av vintern med långa, kalla vaktpass och med gårdsinvånare som är rädda och oroliga för det okända som kanske lurar i mörkret.

    #814

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 1.
    Våren kommer men den kyliga stämningen på gården består. Folk är rädda och har isolerat sig. Därav har också handeln med hästarna stannat upp. Det är också något underligt som skett under senaste tiden. Hästarna har fått mystiska sjukdomar och avlidit på förbryllande sätt.

    Det har blivit spänd stämning med granngården Viby och med målet att skaffa nya bundsförvanter har Vimar bestämt sig att ge sig av norrut mot Grimsmåla. Vimar ska tillsammans med Malva och Fritjof rida norröver för att skapa nya kontakter och bättra på handelsförbindelserna.

    Nora är förkrossad över de mystiska dödsfallen i hästflocken och är inte i stånd att följa med. Heimer tar avsked av dem och lovar att sköta om gården under tiden som de är borta. Om 2 veckor borde de vara tillbaka.

    Så beger de sig norrut. De kommer precis fram till en stor skog innan de stannar för att övernatta. Denna skog ska de bara gå igenom en liten bit.

    Kapitel 2. Dag 2.
    När de vaknar ligger dimman tät omkring dem. De beger sig iväg men förvånas över att dimman inte avtar. De fortsätter på en stig de hittar men den tar dem vidare österut. Fritjof klättrar upp i en gran för att försöka få sig en uppfattning om ur de ska ta sig vidare. Träden är höga runtom dem och det enda han ser är att det ligger ett berg längre bort som de förmodligen kan ha bättre sikt ifrån. De fortsätter således i den riktningen. När de tycker att de borde vara framme vid berget finns dock inget berg i sikte. Istället får de syn på en liten kåta som är uppbyggd av stockar till en kon. Det strömmar rök ur hålet i dess topp. Vimar går fram och ropar för att se ifall någon är hemma. En liten vithårig gubbe utan skägg tittar då fram med skrynkligt ansikte från bakom kåtan. De ber honom att hjälpa dem hitta rätt men han förklarar att skogen är förrädisk och föränderlig och att det krävs lite tricks för att kunna navigera sig i skogen. Han presenterar sig som Timil och säger att man inte kan komma ur skogen om man inte känner till dess hemligheter. Hemligheterna är i form av gåtor som man måste känna till både lydelsen av och svaret på. Han berättar sina hemligheter för dem efter att de lovat att återvända till honom och hjälpa honom att ta sig ut ifall de kommer närmare en väg ut än han gjort. Själv känner han till att det finns två hemligheter som lyder ”Vad säger dvärgens sköld?” och ”Dog Grunfeid när han dödade Elmtunga?” fast han vet inte hur många fler det finns. Han vet dock inte svaret på dessa gåtor. Sedan förklarar han att han själv bara rör sig mellan tre platser i skogen, tjärnen där han fiskar, hans anfäders gravkummel och hans kåta. För att ta sig mellan kåtan och gravkumlet kan man framföra ett särskilt kväde som han berättar för dem. Detta funkar även på motsatt håll.

    Timil bjuder dem sedan på fisksoppa och han tycker det är trevligt att ha någon att prata med. Han berättar också att det finns troll i skogen och att de är de som han fått en del kunskap ifrån. Samt att det finns aggressiva troll och mer vänligt sinnade sådana. Han säger också att han hört att det ska finnas trollkarlar i skogen men att han själv aldrig sett någon. Efter middagen blir förbundet oense ifall de ska gå till gravkumlet eller bara försöka ta sig vidare på egen hand. Malva är inte övertygad om gubbens tokerier som han berättat. Vimar låter sig övertalas av sin dotter och de fortsätter vidare mot vad de tror är norr. Snart blir det mörkt och de måste slå läger.

    Kapitel 2. Dag 3.
    Nästa dag förlöper med stora motgångar. Skogen blir tätare och terrängen präglas mer och mer av klippblock, snårskog och sankmarker. Det är med stor möda som de lyckas få hästarna med sig och det går långsamt. Växtligheten ligger tät omkring dem och det är inte mycket ljus som kommer ner genom grenverket. Plötsligt ser de ett kallt vitt sken lysa längre bort i skogen. De tjudrar hästarna och smyger sig närmre. Ljuset verkar komma från en liten öppning i buskaget som är formad som en sfär. Runt sfären med ljuset står flera stora stenar. Allt eftersom de kommer närmare blir de varse att stenarna inte alls är stenar utan varelser som rör sig. De rör sig upp och ner och i sidled runt sfären och först när Vimar smyger sig upp bakom de upptagna trollen som verkar titta på vad som händer inne i sfären ser han var ljuset kommer ifrån. Det är änden på en pinne som står nedstucken i marken. Bredvid pinnen med den lysande änden sitter en äldre kvinna i ovanligt fina kläder, inte alls klädd för vildmarken. Hon har långt grått hår som hänger utsläppt och hon sitter med pannan i djupa veck. Framför henne står ett fyrkantigt bräde och på andra sidan brädet sitter till Vimars förvåning en korp. Just som han ska smita därifrån flyttar sig ett av trollen och kvinnan lägger märke till honom. Hon hälsar dem välkomna in i sfären och trollen ryggar förvånat tillbaka när de upptäcker de nya gästerna. Ett stort troll rör sig inte ur fläcken utan tittar bara trött på dem där han står lutad mot en stor träpåk. Kvinnan berättar att det är hennes tur att göra sitt drag i spelet ”Kokes rutor” men att hon inte kan stå kvar – för då skulle hon förlora, men den enda platsen hon kan flytta till skulle också göra att hon förlorade. Hon frågar dem vad de skulle gjort i hennes ställe.

    De ser ingen logik i spelet och kan inte hjälpa henne. Hon berättar att hon suttit med spelet i två år men att hon inte tänker ge sig. Hon undrar ifall de inser att de är fast i skogen vilket de ju är medvetna om. Hon säger då att hon själv sitter på alla hemligheterna förutom en som hon slagit vad med korpen om att denne ska berätta ifall hon vinner. Vad hon själv satsat i detta vad berättar hon inte. Hon skriker åt trollen att ge sig av och sköta sitt eget men de står bestämt kvar runtom sfären.

    Hon erbjuder dem att hjälpa henne ur den här knipan genom att ta reda på den sista hemligheten åt henne. Ifall de gör det så lovar hon att berätta de andra hemligheterna. Den gåta hon behöver svaret på lyder ”Vad säger dvärgen sköld?” och svaret på denna gåta måste finnas i dvärgkumlet. Hon ger dem tre ekollon som de ska stoppa i marken varje dag. På den tredje dagen kommer de komma fram till kumlet. De lovar att göra detta.

    Innan de går frågar Vimar om vad den lysande staven är för något. Kvala som hon visar sig heta berättar då att det är hennes runstav och att det är magi som får den att lysa. Vimar frågar ifall staven är magisk men Kvala förklarar att den inte skulle vara magisk för honom. Magin kommer inifrån dig! Vi detta laget har Fritjof blivit så frestad att känna på staven att han försöker greppa den. Då slår en urladdning igenom honom och ger honom en rejäl stöt och skickar ut honom ur sfären. Ljuset slocknar och Kvala skrattar lite och menar att det där inte var så intelligent. Malva och Vimar springer bort för att se hur det är med honom. Trollen är dock snabbare och Vimar springer in i det stora trollet med påken som säger åt dem att låta bli att hjälpa kvinnan. Några troll har greppat Fritjof där han ligger och rabblar osammanhängande kväden som ingen hört honom säga tidigare. Vimar beordrar trollen att släppa Fritjof men stortrollet greppar honom i armen och frågar honom ifall Vimar förstått vad han sagt till honom. Vimar nickar men trollet är inte nöjt med det. Han vill ha ”pant” säger han och Vimar ger honom ett silver som ett tecken på att de lovar att inte hjälpa Kvala. Det godtar trollet och befaller de andra att släppa Fritjof. Därefter ger de sig av med snabba respektive stapplande steg.

    Vimar tar nu saken i egna händer och stoppar ner det första ekollonet på direkten och börjar vandra vidare.

    Kapitel 2. Dag 5.
    Två dagar senare stoppar Vimar ner det sista ekollonet. En regnig, ruskig dag med åskväder. De känner snart att marken blir hårdare under deras fötter och att bergknallar syns här och var. Snart står de framför en enorm bergvägg med en stor metallport i. Runtom dörren finns en inskription som Vimar försöker tyda. Det är uppenbarligen gravkumlet som de kommit till.

    De lyckas plocka av den stora regeln utanpå dörren och går in i den fuktiga, kalla luften som möter dem. Väggarna i kumlet är skickligt utmejslade ur berget och nästan perfekt kvadratiska gångar utan minsta märke efter mejslar. Efter att ha gått ner för två trappor möts de av en slät bergvägg som återvändsgränd. Fritjof börjar känna efter med händerna ifall det är något dolt där men så fort han rört väggen försvinner golvet under deras fötter och de faller fyra meter rakt ner i ett schakt. De skrapar upp sig på de grovhuggna väggarna och golvet men lyckas klamra sig tillbaka upp igen. De letar nu efter alternativa gångar vidare in i berget. Vimar hittar då skarvar i väggarna längre upp och snart har de funnit att det går att skjuta väggarna inåt på båda sidor om gången. De fortsätter vidare i den ena gången och möts då av fyra statyer som står i varsin alkov längs båda väggarna.

    #824

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 4.
    Samtidigt som de övriga är vilse i den stora skogen blir läget på Norrvik allt sämre. Heimer lyckas inte hålla det misstänksamma och rädda gårdsfolket i schack utan står handfallen när folk flyttar och gör uppror. Nora bestämmer sig för att ge sig efter Vimar och de andra för att få hem dem i denna akuta situation. Hon ger sig dock av sent på dagen och rider länge i mörker i skogen.

    Kapitel 2. Dag 5.
    Nora omringas av envis dimma när hon vaknar och hittar inte tillbaka mot Grimsmåla. Istället följer hon stigarna och hör slutligen ett bekant gnäggande. Hon är bergsäker på att det är en av hennes hästar. Hon fortsätter i riktningen mot gnäggandet och kommer då fram till de tjudrade hästarna vid den stora porten in till Runvids gravkummel. Hon ropar in och får snart svar från Vimar som förvånat kommer ut till henne.

    De pratar nu långt och länge om den underliga situation som uppstått. Nora får klart för sig att de nu alla är fångade i skogen och måste ta reda på alla skogens hemligheter för att ta sig ut. Nora berättar vad som hänt på gården och Vimar blir beklämd över vad som hänt men är ändå inte i stånd att göra något åt saken. Målet står dem klart – de måste ta reda på svaret på hemligheterna där ett första steg är att ta reda på vad dvärgens sköld säger. De ger sig sålunda in i gravkumlet. När de kommer tillbaka till statyerna ser de att de har en runa inristade på bröstet. Vimar tycker sig känna igen runan och att denna skall betyda ”väktare”.

    De fortsätter att utforska kumlets alla gångar och finner att även den vänstra gången ser ut som den högra. De fortsätter därför i den högra tunneln istället och kommer då fram till fyra dörrar. En av dem döljer ett rum med flera hundratals skallar som står staplade mot väggarna. Skallarna är inte mänskliga utan har någon form av abnorm pannlob och små ansikten. I en annan av dörrarna finner de en rustkammare med flera vapen hängandes på väggarna. En gång i tiden var de vackra vapen men nu är de hårt angripna av rost. En annan gång fortsätter uppför en trappa. Vimar går upp för trappan och hinner precis hindra sig från att trampa igenom golvet ovanför trappan som är extremt viktkänsligt. Golvet är som två luckor som öppnas in mot mitten, ca 2 m långa. De bestämmer sig istället för att gå tillbaka och följa en tunnel som leder dem vidare till en lite större sal med något högre i tak. Mitt i salen står ett stort städ på en upphöjning. Bredvid städet står ett bord med ett antal föremål på. I varje hörn av rummet står enorma statyer som ser ut att hålla uppe taket. De tittar på det som ligger på bordet och ser att det är en hammare och stansar med runradens alla bokstäver. De lämnar rummet orört och fortsätter vidare tills de kommer till en dörr till. Bakom denna ser de ett rum med sex rektangulära stenskivor som ligger på golvet. På varje skiva är inristat långa rader med runor men vad dessa ska säga är svårt att uttyda från de vittrade ytorna. De märker att skivorna går att skjuta i sidled och provar att flytta en. Under denna uppenbarar sig en grund alkov där en hel men ärgad plåtrustning ligger med en yxa över bröstplåten. Ett skelett från en kortväxt man ligger inuti rustningen. De förstår att det är gravar under skivorna och tittar i samtliga men finner till sin besvikelse ingen sköld.

    Under genomsökandet av kumlet hittar de flera trappor som leder ned till återvändsgränder. De antar att samtliga dessa är fällor som den första de råkade ut för och undersöker inte dessa närmare. De ger sig till sist tillbaka mot trappan med falluckan. Vimar försöker hoppa över, efter att ha försäkrat sig om att golvet efter de 2 meter långa luckorna är fast. Han lyckas dock inte hoppa hela vägen utan får klamra sig fast på andra sidan, halvvägs genom falluckan. De andra agerar snabbt och hjälps åt att skicka över Malva som hjälper sin far upp. Nu lyckas de ta sig vidare.

    Gången fortsätter en liten bit och övergår sedan i ett stort rum. Rummets golv har likadana gravar med stenskivor ovanpå som de stött på tidigare men längst bort i änden på rummet ligger en förgylld rustning med en stor vacker sköld över bröstet, på en upphöjning. På väggen står inristat: ”Här vilar Runvid Kallhamre, av skölden skyddad.” De tittar på skölden och ser den runa som är ingraverad på sköldens mittbuckla. Vimar tror sig minnas att sammansättningen betyder ”frihet” men är inte helt säker.

    De tar sig nu tillbaka ut ur kumlet och använder den ramsa som Timil berättat för dem så att de till kvällen åter finner hans kåta. Väl där presenterar de sin nya följeslagare för honom och berättar att de funnit svaret på en av hans hemligheter. Timil bekräftar att runan betyder frihet men de nämner aldrig direkt att de varit inne i hans anfaders kummel. De berättar också om de övriga händelserna som de varit med om och Timil ber dem akta sig för de trollkunniga.

    Plötsligt hör de ett stort brak och en jättehjort lunkar in i den lilla gläntan. Timil verkar vara bekant med den och berättar att det är hans bästa vän i skogen. Han brukar rida på den men kan inte direkt styra var den går. Den verkar åtminstone hitta tillbaka till hans kåta. Förbundet tittar imponerat på hjorten med dess hornspann på nästan 3 meter. Det är ett majestätiskt djur. De äter sedan kvällsmat, dricker konstiga dekokter och har det bra. De går sedan och lägger sig.

    Kapitel 2. Dag 6.
    De vaknar morgonen därpå och Timil undrar efter frukosten vad de tänker ta sig för nu. De bestämmer sig för att följa Timils hjort för att se var den tar vägen. Den leder dem längs långa slingriga stigar men stannar till slut vid en stuga som står inkilad mellan två stora stenblock. Det är en liten övergiven stuga men dock inte förfallen. Fritjof smyger sig fram och ser att huset är tomt. På bordet ligger torkade växter men det ser i övrigt inte ut som att någon varit här på väldigt länge. Det finns en ytterdörr på motsatt sida där de kom in och när de går igenom huset ser de på andra sidan en vacker trädgård som verkar orimligt väl ansad för att huset skulle vara obebott. Bakom en terassodling ser Vimar en skepnad klädd i egendomliga långa tyger som sitter på en bänk. Han går fram och försöker göra sig hörd och blir inte uppmärksammad förran han är nästan ändra framme vid skepnaden. Den vänder sig då långsam om och avslöjar en blek och tunn mans ansikte. Huden är nästan så blek så att han är genomskinlig. Vimar presenterar sig och mannen svarar med en hes och tunn stämma. Han heter Algot och gör Vimar uppmärksam på den vackra trädgården och dess underbara växtlighet. Han ber Vimar följa med honom upp till huset och får då se de övriga som han också presenteras för. Han rör sig långsamt skridande och nästan svävar fram. De följer honom in i stugan och han undrar ifall de känner till något om växter. De svarar att de inte direkt är några botaniker. Han berättar då att precis som skogens stigar som är svåra att skilja åt så är även växterna svåra att särskilja ibland. Han pekar på de torkade växterna på bordet. Han säger att de två sorterna där är svåra att skilja åt men att den ena är dödligt giftig och den andra läkande. Han vet själv inte är vilken som är vilken. En av dem har han ätit av men han kan liksom inte få ro förrän han är säker på vilken som är vilken. Fritjof känner igen den ena växten och vet att den har helande egenskaper men det är inte den som trädgårdsmästaren säger sig ha ätit av. Fritjof lägger då handen på Algots axel och berättar att han ätit av den dödliga. Algot förstår inte till en början men när han försöker plocka upp den helande örten går hans hand rakt genom bordet. Han måste sätta sig ner och långsamt sjunker kläderna ihop till en hög på stolen. De hör fortfarande hans röst dock. De beklagar det som inträffar och betygar att de ska låta se efter trädgården. Algot ber dem ta sig ifrån skogen så fort de kan och att han känner till hur två av hemligheterna lyder: ”Vem var blodets bödel?” och ”Vilken färg har Timils älg?”. De undrar om han inte menar Timils hjort men han är säker på att hemligheten löd så. Han säger dem slutligen att det finns sätt att orientera sig i skogen. Ett av dem känner han till och det är guldsippan. En växt som bara växer på en plats i skogen. Han minns inte var men säger att de känner igen blomman när de ser den då den har gyllne blad. De tackar honom och lämnar sedan stugan.

    #844

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 6.
    Nora försöker få Timils jättehjort att ta dem till Kvala och Korpen men antingen känner den inte till platsen eller så vet den inte hur man kommer dit eller så förstår den inte alls människors tal. Nora lyckas dock utan problem komma nära den och tror sig kunna rida på den om hon ville. De sätter sig dock åter på sina hästar och fortsätter följa hjorten. Efter många timmar kommer de fram till en skogssjö. De kommer fram vid en plats där sjön är särskilt smal och det är bara ett par meter till andra sidan. Där hör de små grymtanden och flåsanden från andra sidan sjön och ser tre små luvor i blå, grön respektive gul kulör. Fritjof hojtar över sjön och de små luvorna skyndar snabbt in bakom en sten. De tittar upp bakom stenen och en av dem frågar vilka de är. De ger sig till känna och snart står de på varsin sida av sjön och pratar högljutt. Ägarna till luvorna visar sig vara tre bröder vid namn Oke, Boje och Musker – söner av Sveinborn Bergafurst. De säger att de är ute på ett uppdrag och frågar om förbundet hittar i skogen. De lägger märke till att Oke har väldigt snarlika ansiktsdrag jämfört med Timil. Förbundet säger att de inte kommer ut ur skogen men att de känner till några platser i skogen. För att enklare kunna fortsätta sin konversation beslutar sig förbundet att simma över till de kortväxta herrarna på andra sidan. Vimar och Fritjof tar sina hästar och simmar över med mycket besvär. De ser hur en krusning går längsmed vattenytan längre bort och Nora och Malva som inte hunnit ner i vattnet avvaktar därför. Därefter fortsätter de prata – Malva och Nora lyssnandes från andra sidan. Vimar övertygar Oke att berätta vad deras uppdrag är. Han säger då att de ska se till sin anfaders gravkummel. När Vimar säger att han nyligen varit där och besökt graven blir Oke vred och hötter med sin yxa. Menar de att de skändat graven? Vimar försöker reda ut att de faktiskt inte tagit något från graven utan bara tagit reda på vad som stod på skölden. De nämner också Timils namn varvid dvärgarna hajar till, de frågar om de vet var han ligger. När de får reda på att Timil fortfarande lever kallar Oke dem för lögnare. De kommer till slut överens om att ifall förbundet hjälper dvärgarna att hitta till sin broder ska de dra ett sträck över det att de brutit sig in i gravkumlet. De måste nu sammanstråla med kvinnorna på andra sidan men vill inte ta omvägen runt sjön. De försöker åter simma över – något som dvärgarna är mycket skeptiska till. De får sitta på Vimars häst vilket får dem mer positivt inställda. När de är på väg över kommer dock krusningen på vattenytan åter och en pilformad våg med vatten kommer mot Vimar där han simmar först. I sista stund försvinner varelsen längre ner under ytan och både Vimar och hästen känner hur varelsen slinker förbi under dem. Hästen blir vettskrämd och kastar av dvärgarna när den panikartat tar sig upp på andra sidan. Varelsen kommer mot dem igen med plöjer bara in förbi dem igen. Nu hjälps alla åt att få upp de sprattlande dvärgarna ur vattnet. Oke tappar sin yxa i vattnet. Fritjof är sist upp ur vattnet och precis när han ska ta sig upp med hästen ur vattnet kommer sjöormen och slår in i sidan på hästen som genast försvinner bort under vattenytan. Flåsande, hostande och frustande försöker de återhämta sig från chocken. Nora blir vansinnig över Fritjofs vårdslöshet med hästen och ger sig på honom med örfilar. När allt lugnat sig plockar Oke fram en ny, något mindre yxa ur sin packning. Därefter viskar Nora till hjorten att de vill till Timil varvid den genast sätter av, följd av ett ganska långsamt följe som har svårt att hålla takten då Oke vägrar sätta sig på sådana opålitliga djur fler gånger. De hinner därför inte fram innan mörkrets inbrott utan övernattar mitt inne i skogen. Under hela natten plågas de av oroliga drömmar och avlägsna klagosånger som ylar i vinden över nejderna. Fritjof tycker det är obehagligt och måste hållas sällskap av Vimar.

    Kapitel 2. Dag 7.
    De vaknar omgivna av tät dimma. Hjorten har övernattat med dem och de kan snart fortsätta med den som guide i dimman. Efter någon timme lättar den och de anländer då till den välbekanta gläntan där kåtan står. Timil verkar inte finnas på plats och dvärgarna är mycket skeptiska att detta skulle vara ett hem för en dvärg. Timil anländer snart med ett gäng fiskar uppträdda på en pinne och när Oke får se sin broder i livet drar han sin yxa och försöker ge sig på honom i ett till synes omotiverat vredesutbrott. De andra bröderna hindrar honom och till slut ger de med sig och förenas allihop i en familjekram. Det är ett kärt återseende för dem men det verkar nästan som att Oke är besviken över att Timil inte var död. De äter sedan middag och pratar om allt som hänt där hemma, släktingar och förändringar, m.m.. Det framkommer då att Timil är den äldste av de fyra bröderna och att deras fader nyligen avlidit. För att Oke skulle kunna ta över högsätet var han dock tvungen att först vara säker på att Timil – den rättmätige arvingen, inte var i livet. Nu när han visat sig vara det är det alltså han som ska ta över efter deras fader. Innan dess har de dock några bekymmer att lösa. De ska gå och titta till sin anfaders grav men viktigare ändå är att ta sig ur skogen. Oke tar ut en fuktig karta som verkar vara en ritning över gravkumlet. Dvärgarna ska tillsammans besöka kumlet senare under dagen. Förbundet berättar också för Timil vilka hemligheter de hört talas om senare och frågar vad färgen på Timils älg kan betyda. Timil är dock ytterst förbryllad över att han skulle vara en del av vägen ut ur skogen. Dessutom har han aldrig haft något med någon älg att göra. Han avfärdar det hela som lurendrejeri. Särskilt när Fritjof förklarar att det var ett spöke som berättade det för dem. Timil menar att illusioner och vanföreställningar sällan gör annat än att spela en spratt – en väg till kunskap är det sällan.

    Förbundet beger sig nu åter ut på skogens slingrande stigar och låter sig föras dit skogens själ vill. De kommer då fram till ett bergigt område med glest mellan träden. Marken är helt täckt av vitmossa och de ser längre fram uppe på en bergknall ett par stora stenar som bildar någon slags enormt röse. Runt den största av stenarna ligger en vitskimrande fjällbepansrad tingest täckt av mossa. Fritjof stegar fram och ska se vad det är för något. När han kommer fram hör han hur det brummar från det som han nu inser är en enorm levande varelse. Han ser under ett av stenblocken hur två stora ögon iakttar honom där han står. Han halkar till när mossan glider undan under hans fötter. När han tittar ner ser han att det inte alls är bara sten under mossan utan att han står på resterna av en gammal sköld och runtomkring skölden finns massvis med olika skelettdelar. Han tittar upp och ber om ursäkt för att han stört varelsen samtidigt som han backar. Då börjar hela den fjälliga besten att röra på sig och huvudet med ögonen slingrar fram från under klippblocket. Det gigantiska ormhuvudet gapar stort som om den gäspade och ur dess hals kommer sedan en djup stämma som resonerar i hela berget. Lindormen frågar dem vad de är för små människor och Fritjof svarar att han heter Frans. Ormen slingrar sig sedan bort till de övriga och de inser att de är helt utelämnade inför den här varelsens välvilja. Han frågar ifall de kommit för att stjäla från hans skatter men de bedyrar att de bara söker skogens hemligheter. Lindormen skiner upp och säger att han lyckligtvis även har sådana. Han kan byta dessa mot att de återvänder med ett magiskt föremål samt att de dräper basilisken och bringar honom dess ögon. De går med på detta men frågar hur de ska hitta till basilisken. Lindormen ber dem då ta ett ben från under mossan där de står och hålla det framför sig – det kommer att föra dem till basiliskens håla. De ger sig hastigt iväg med benet framför sig.

    Ytterligare ett par timmar senare kommer de till en glänta där många statyer i sten står riktade mot en skreva i berget. Statyerna är gamla och vittrade och de vet egentligen inte vad de ska vänta sig då de inte har hört talas om en basilisk förut. När de närmar sig skrevan och statyerna hör de inifrån berget ett kacklande läte. De låter sig inte skrämmas av dess argsinta galande utan går närmare. När de kommit ända fram tar varelsen till orda och varnar dem att ifall de inte ger sig av kommer den att komma ut och förstena dem med sin blick precis som alla de andra som försökt komma åt hans dyrgripar. De säger att de bara letar efter hemligheter men basilisken menar att han inte vet vad de pratar om. Han frågar misstänksamt vem som skickat dem och när de säger att Lindormen skickat dem frågar han vad denne sagt till dem. När de uppriktigt säger att lindormen skickat dem för att döda basilisken undrar han ifall Lindormen då inte berättat hans hemlighet. De förstår inte vad han pratar om. Basilisken menar att Lindormen är falsk och bara vill åt hans skatt. Han försöker sedan toppa Lindormens erbjudande genom att säga att ifall de återvänder med lindormens huvud ska han ge dem sitt drakdräparsvärd. Han sprätter också ut en kotte till dem som ska fungera som stig både till och från lindormens näste. De går iväg och överlägger det hela men är oeniga när det gäller vems parti de ska ta. Innan de enats tröttnar Malva på käbblet och stegar bort till grottöppningen. Hon tycker att det verkar betydligt enklare att nacka basilisken än att ta sig an lindormen. Dessutom tror hon inte på dennes hot om att förstena dem. Hon kryper in i grottan med sin dolk framme. Basilisken uppmanar henne en sista gång att försvinna därifrån men när hon kommit in i det lilla grottrummet försöker den smita förbi henne. Hon gör ett hugg med sin dolk och det verkar träffa då varelsen inte fortsätter ut genom mynningen. Hon tar tag i den tuppliknande kroppen och släpar ut den. Till de övrigas förskräckelse tittar Malva ner på basilisken och den har sina ögon riktade mot henne – men de är grå och grumliga av starr och kan inte se något alls. Livet rinner ur den lilla varelsen och Malva skär av huvudet på den. Hon räfsar sedan ut allt värdefullt hon kan hitta från basiliskens håla och hittar en prydlig hjälm i någon märklig metall, en glasflaska med en grumlig dryck samt ett fantastiskt välsmitt tvåhandssvärd som hon nätt och jämt skulle kunna hantera i en strid. De övriga i förbundet står förbluffade över den uppvisning i handlingskraft de nyss beskådat.

    #874

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 7.
    Fritjof tycker att det är ett väldigt imponerande svärd Malva har hittat. Hon har redan hunnit bli fäst vid det och kallar det ”sitt”. Hon tittar upp på sin far och säger att man inte kan diskutera igenom allt. Hon räcker sedan över svärdet till Vimar som granskar det och försöker se om det går att avgöra vad det är för något. I handtaget finns ett namn ingraverat, ”Grunfeid” står det. Vimar förstår att det är ett mycket gammalt svärd och han är övertygad om att det måste vara magiskt.

    När Fritjof får höra att det är Grunfeids svärd försöker han se ifall det finns någon av de förstenade figurerna i gläntan som har den tillhörande skidan. Han blir avbruten i sitt sökande av ett ljud som ekar över skogens vidder. Braket som när rötter dras upp och grenar knäcks blandat med det klapprande som hörs när stenar slås samman. Braket varar bara en kort stund med lämnar dem vaksamt tittande omkring sig. Vimar hjälper Fritjof att söka efter en matchande skida men finner ingen. Han försöker se ifall det går att identifiera någon av de förstenade och vittrade kvarlevorna på annat sätt. De flesta av dem verkar dock vara bönder eller jägare med alldagliga kläder och andra tillhörigheter.

    De tycker sig trötta och sargade av de äventyr de upplevt hittills och bestämmer således att övernatta vid grottan och vila ett par dygn där.

    Kapitel 2. Dag 10.
    På morgonen, tre nätter senare känner de sig utvilade. Trots att de flera gånger hört liknande brak som de hörde tidigare så har det aldrig kunnat förstå vad det är som orsakar ljuden. Av normala läten från djurlivet i skogen har det dock varit sparsamt. Det är som att skogens djur helt undviker den plats de nu befinner sig på.

    Malva behöver hjälp att bära det hon hittat så de fördelar bördan, men svärdet släpper hon inte. Vimar får bära den grumliga drycken och Fritjof får bära hjälmen. De beslutar sig sen att gå tillbaka till lindormen för att göra bytet och få reda på hemligheterna. Med kotten framför sig går de nu iväg i den riktning de kom ifrån. Under färden passar Fritjof på att plocka ur flaskan ur Vimars packning och titta närmare på den. Det är en röd-brun-grå, grumlig dryck som skulle kunna vara vad som helst. Utan att någon märker stoppar han tillbaka den på sin plats.

    De kommer efter en lång dags marsch tillbaka till lindormens stora klippblock där lindormen ligger som de lämnade den. Malva går fram och kastar basiliskens huvud mot lindormen. Den tittar upp och frågar om de inte ska lämna över något mer också. Förbundet tittar på varandra och Vimar provar med att ge den drycken. Lindormen är dock övertygad att de kan mycket bättre än så och att Basilisken måste ha ruvat på något riktigt fint. De provar då att ge hjälmen och säger att den kanske är magisk. Lindormen förklarar att den inte är det och Malva förstår vad hon måste göra. Hon går fram med svärdet till Lindormen som tittar upprymt på det. Den ber henne att lägga det på marken bredvid basiliskens huvud. Därefter tar den till orda och berättar att det krävs svaren på 5 hemligheter för att ta sig ur skogen; ”Vad säger dvärgens sköld?”, ”Dog Grunfeid när han dödade Elmtunga?”, ”Vad är ringen i tjärnen gjord av?”, ”Vem var blodets bödel?” och ”Vem var den tredje stormästaren?”. De tittar undrande på varandra. De har ju ytterligare en hemlighet. Vimar frågar hur de kan veta att ormen talar sanning. Det vet de inte, svarar den. De frågar om inte lindormen också har några av svaren men det säger den att den inte har. Däremot så känner den till legenderna. De frågar om den vet vem Grunfeid var. Den svarar att han var en riddare för länge sedan och att hans bröder har rest ett tempel till hans ära här i skogen. De frågar ifall den vet hur man hittar dit, men den säger bara att ifall skogens själ vill föra dem dit så kommer den att göra det. Till sist säger Vimar att de vet ytterligare en hemlighet som inte är en av de fem. På det svarar ormen att den nämnt de som kommer föra dem ut ur skogen, men skogen ruvar på många fler hemligheter än så. Därefter beordrar den dem att ge sig av. De undrar på ifall de blir lurade och på samma gång får Vimar och hans dotter ett infall att försöka fly med det glänsande svärdet. De springer fram men lindormen ser vad de försöker göra och slingrar sig blixtsnabbt runt stenen där svärdet ligger. Malva och Vimar möts av en vägg av grova vita fjäll. Ovanför väggen ser de ett ormhuvud med ilsken uppsyn som ryter åt dem att försvinna.

    Då skickar Fritjof iväg sin första pil. Nora springer mot den plats där de tjudrat hästarna medan Malva och Vimar drar sina vapen och hugger mot lindormen. Den försöker hugga efter Vimar men snuddar bara Vimars läderrustning. De fortsätter nu att hugga mot ormen som nästa anfall inte missar Vimar. Han får en stort bett och sargas. Fritjof ropar åt honom att dricka innehåller i basiliskens flaska. Vimar tar hans råd och tömmer flaskan. De övriga fortsätter att försöka sänka vidundret. När Vimar får i sig drycken känner han hur han blir varm inombords och han återfår sina krafter. Det hjälper dock föga när lindormen återigen träffar honom med sina gaddar. Vimar signar ner på marken medvetslös. När Malva träffar med sitt svärd märker hon hur hon träffar emot något hårt och det rycker i den långa kroppen. Frenetiskt fortsätter Fritjof att skjuta pilar mot lindormens huvud och han ropar till Malva att försöka springa runt och attackera den från sidan. Hon gör det men hinner inte fram förrän Fritjof har satt en pil i ögat på ormen som kommit emot honom, så att far ner som en plog bland de mossbetäckta stenarna. Ormen är besegrad men Vimar ligger medvetslös och blöder. Både Malva och Fritjof springer fram för att försöka stoppa blödningen vilket de också lyckas med. Vimars liv har räddats men det kommer ta lång tid för honom att återhämta sig. De beslutar därför att övernatta på platsen. Malva och Fritjof slår läger under spänd tystnad och när de är färdiga börjar mörkret att falla. Malva återhämtar sitt svärd och går sen runt ormens stora klippblock för att leta efter ingången till dennes så kallade samling av skatter. Det verkar dock inte som att det finns någon direkt håla utan de tror snarare att det kan vara så att lindormens samling finns utspridd runtom i gläntan bland skelettdelar och förmultnade rester av de som aldrig återvänt från gläntan.

    #903

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 10.
    Medan Nora pysslar om Vimar i tältet letar Malva runt under mossan i gläntan. Hon finner en lerflaska förseglad med kork och vax. Under tiden flår Frithjof ett stycke av lindormen som han vill ta med sig därifrån. När Malva kommer tillbaka med flaskan öppnar de den och luktar. Frithjof tycker inte att det luktar något särskilt och provar att smaka på den. Som om luft rusat in i hans lungor känner han sig stärkt av drycken och de häller den i Vimar i hopp om att det ska skynda på hans tillfrisknande. Och så är dagen till ända.

    Kapitel 2. Dag 11.
    Under de kommande nätterna hörs stora brakande ljud från skogen runtomkring dem. De uppskattar att ljuden kommer så nära ifrån som knappt en kilometer. Frithjof är övertygad om att det är ett hot. Dagen efter vill Frithjof ge sig ut på en kort jakttur och undrar om någon vill med. Vimar har redan vaknat till men är fortfarande mycket svag. Han säger att Frithjof inte borde gå ensam men ingen av kvinnorna vill följa med honom så Frithjof går själv. Han går i riktning mot där han tror sig ha hört ljuden under natten och hoppas att kunna lista ut vad det är för något som för oväsendet. Bäst som han smyger fram hör han ett knak på hans högra sida, han fokuserar blick och hörsel ditåt och märker inte det stora hål han då trillar ner i. Hålet är ungefär en meter djupt och 3 meter i diameter. Runtomkring honom finns ytterligare liknande hål. Som om stora stenar ryckts upp ur marken och lämnat dessa håligheter med uppfläkt mossa, jord och mylla runtomkring. Han tar sig snabbt tillbaka och hans sinne för orientering sviker honom inte. När han återvänder till förbundet och berättar om vad han hittat säger Vimar att han ju sa att de borde gått flera tillsammans. Och så fortsätter de stilla dagarna i gläntan med det stora ormkadavret.

    Kapitel 2. Dag 12-13.
    De får se många underliga syner under de dagarna de väntar på Vimars återhämtning. Dimman formar sig om kvällarna till skepnader som reser sig upp från marken. Skepnader som står och tittar på dem från skogskanterna. Frithjof tycker att detta är ruskigt och vill lämna platsen.

    Kapitel 2. Dag 14.
    Vimar har återfått sina krafter förmodligen mycket tack vare de underliga brygder han fått i sig. På eftermiddagen bestämmer sig förbundet att återigen börja vandra vidare, vart skogen nu för dem. Efter några timmar igenom ömsom snårskog, ömsom glesare skog med stora träd, kommer de strax innan solnedgången fram till ett enormt träd som står överst på en liten kulle. Det är ca 3 famnar i omkrets med ett riktigt stort bladverk. En liten skepnad i brungrön kappa med huva sitter i en konstig ställning, lutad mot trädet. De ropar men får inget svar. Frithjof går fram och ska ruska om personen men då faller den till sidan och blottar ett barns döskalle under huvan. Bredvid barnet ligger resterna av en förmultnad korg. Det verkar som att barnet själv satt sig där och avlidit av svält eller köld.

    Plötsligt hör de ljuden som de hört så många gånger förr. Hur rötter dras upp och stenar klapprar mot varandra. Det verkar som att ljudet följt efter dem. Vid det här laget förlorar Frithjof greppet och börjar skrika i riktning mot ljudet att vad som än är därute ska komma fram och visa sig. Tumult utbryter sedan eftersom både Malva och Nora försöker tysta honom med våld. Nora tar upp en gren och smäller till honom och Malva boxar honom lätt i magen. Frithjof blir helt överrumplad och förstår inte vad som tagit åt dem. Nora är fortfarande sur för att Fritjof lät hästen dö så hon fortsätter puckla på honom av bara farten. Malva och Vimar tycker det hela gått lite överstyr och försöker lugna ner situationen, vilket får önskad effekt. De behöver inte fler medvetslösa personer i följet även om de har förståelse för Noras ilska. Just då hör Frithjof ett barns röst bakom sig; ”de är nära”. Det verkar som att han är den enda som hört det och de andra tror honom inte när han försöker berätta vad han hört. Det brakar till igen ifrån skogen, nu är det som är efter dem betydligt närmre. Malva och Frithjof springer och gömmer sig. Nora drar iväg med hästarna, men Vimar stannar kvar och försöker istället smyga sig fram emot ljudet för att se vad det är. Frithjof vid sitt gömställe hör då igen barnrösten som säger ”jag är inte ensam, de finns överallt i skogen”. Då springer Frithjof ikapp Vimar, för att inte bli själv med spökrösten.

    Tillsammans smyger Vimar och Frithjof sig närmare den plats ljudet kom ifrån. När de kommer fram till platsen finns där dock inget annat än stora oformliga fotspår som leder bortåt. I vilken riktning fotspåren går är omöjligt att avgöra. De följer spåren och kommer då snart till en stor grop i marken precis som de Frithjof hittat tidigare. De hör sen ljudet igen men från det hållet de kom. Varelsen måste ha kommit ifrån gropen. Det finns dock inga tunnlar eller liknande. De hastar tillbaka mot trädet och ser att spåren lett iväg åt höger, bort från trädet. De spejar för att se ifall de ser varelsen. Långt borta bakom träden ser de något stort och kamouflerat, som om det vore skapat av skogen självt, ett vidunder på 3 meter som rör sig bort. De bestämmer sig för att återvända till de andra. När de kommer fram hör Fritjof återigen barnrösten ”ni har spillt blod i skogen”. Fritjof står och pratar rakt ut i tomma luften och de övriga är mycket skeptiska till hela uppvisningen. Fritjof däremot är helt fokuserad på att behålla kontakten med ägaren till rösten. Han ber personen komma fram och visa sig men får till svar ”jag har ingen kropp, den ligger där borta”. Frithjof förstår att det är ett spöke och undrar ifall han kan hjälpa den på något sätt. Rösten beklagar sig över att hans föräldrar inte vet var han är och att han skulle få ro ifall de kunde begrava honom och föra beskedet till hans föräldrar. Frithjof lovar och undrar hur man hittar till hans föräldrar men eftersom han inte vet var han är och har gått vilse kan han inte ge dem vägbeskrivningen. Gården ligger i alla fall utanför skogen och för att ta sig ut krävs 5 hemligheter. Men han varnar dem också för att det finns skenhemligheter. Frithjof lovar att uppfylla hans önskan och förklarar sedan för förbundet vad som sagts och börjar gräva. De tittar misstroget på honom men tycker att det låter sunt att begrava barnet ändå. De fortsätter sedan och övernattar längre bort.

    Kapitel 2. Dag 15.
    Frithjof drömmer under natten om en ung pojkes ansikte som talar med rösten han hört. Pojken är rosig om kinderna och går omkring med en röd kappa och en korg full med bär i sommarvärmen. När han vaknar känner han sig sorgsen men också tillfreds och rofylld. Barnets röst hör han aldrig mer därefter. De fortsätter vandra och kommer snart fram till en stor klippvägg som de känner igen. Den stora porten in till dvärgarnas gravkummel är förbommad igen och dvärgarna verkar ha varit där. Frithjof föreslår att de ska återvända till Timil eftersom de skulle fly ihop. Så det gör de.

    Några timmar senare kommer de fram till Timils kåta. Utanför sitter 3 färgade luvor med tillhörande dvärgar. När de får höra förbundet anlända vänder de sig skrämt om och Oke som sitter närmast blir ond i uppsynen. Han drar sin yxa och skriker att han minsann ska lära dem en läxa. Han ska hugga dem i fotknölarna, o s v. Hur kunde de vara så respektlösa så att de lämnade gravkumlets port på vid gavel? ”Vet ni vad vi hittade därinne? 2 rådjur!” Vimar lugnar honom och ber om ursäkt. Timil säger att de ju hade annat att tänka på, de ska ju ta dem därifrån. ”Ingen skada skedd”. Oke är fortfarande butter men lugnar sig. Därefter berättar förbundet vad de haft för sig de senaste dagarna och om striden med lindormen som Fritjof har huden från. Timil säger att de tänkte gå och fiska i tjärnen och eftersom förbundet vet om att en av hemligheterna rör just denna tjärn vill de gärna följa med. Oke däremot är inte intresserad av att följa med utan vill stanna vid kåtan. Musker och Boje vill följa med men lyder sin broders uppmaning att stanna med honom. Förbundet försöker få dem att följa med genom att säga att de ju måste hjälpas åt för att ta sig ur skogen. Oke invänder dock att Timil och förbundet gjort en deal som han inte är en del av. Frithjof försöker med att uppriktigt be om ursäkt för gravkumlet frågar ifall Oke kan förlåta honom. Oke blir lite ställd och säger att han ska tänka på saken. Vimar säger att om något händer förbundet så kommer ju dvärgarna heller inte ut, de måste följa med och hjälpa till. Frithjof smickrar Oke (men hånar Vimar) med att de behöver en kapabel ledare. Oke undrar om inte Timil duger bra, han som ska bli dvärgarnas hövding. Frithjof menar att Oke är handlingskraftig på ett annat sätt. Oke blir uppenbarligen lyft av detta och säger åt Timil att höra upp ”det kanske ligger något i det han säger ändå”. Så tar de varsina fiskespö och beger sig mot tjärnen med Timil i spetsen. I sina händer har han en gren som är formad som en klyka.

    Lite senare kommer de fram till tjärnen. Den ligger ute på en myr och är uppåt hundra meter i diameter. Timil sätter sig vid sin vanliga sten men Vimar hejdar honom och säger att de vill gå runt och titta sig omkring innan vattenytan störs. Runt tjärnen finns blåbärsris och när de kommer till den bortre änden av tjärnen hittar de en död person liggandes i blåbärsriset. Skallen är krossad och bredvid kroppen ligger en väska som tömts ut på marken för länge sedan. Klädseln verkar ha varit en kaftan med ett fint mönstrat bälte. Nere från tjärnens botten ser de i samma veva något som glimmar till. De pratar lite om vad som kan ha hänt men kommer inte fram till något. Dvärgarna ropar från andra sidan och undrar ifall de inte kan börja fiska snart. Nora börjar klä av sig och hoppar i vattnet i bara undersärken. Det visar sig vara betydligt djupare än hon trott och hon bottnar inte. Hon dyker därför så fort hon kan för att dyn inte ska dras upp och hindra hennes syn. Hon ser en ring på tjärnens botten och simmar neråt. Som en synvilla är dock bottnen mycket längre ner och när hon bara har en knapp meter kvar inser hon att det inte är någon fingerring utan en armring, och runtomkring den på bottnen finns skeletten från flera människor. Hon lägger sen märke till att det är underliga krusningar i vattnet runtom henne. Virvlarna formar sig som ansikten och i mörkret här nere tycker hon sig se ansikten som tittar på henne med uppspärrade ögon och munnar. När hon tittar upp går det inte längre att se ytan och i mörkret som endast lyses upp av ringens nästan magiska sken dyker ett stort otäckt fiskhuvud upp ur mörkret. Inne i sitt huvud hör hon sen en skorrande röst som undrar vem hon är som dyker i dennes tjärn efter dennes ring. Hon kan inte svara så lyssnar fängslat vidare på fiskens monolog. ”Många har försökt förr men ni har alla misslyckats. Nu ska också din själ göra mig evigt sällskap här på bottnen. Du är dömd att precis som jag, hjälplöst skåda och längta efter att med våra fingrar få greppa Isringen. Men med den obarmhärtiga vetskapen att aldrig igen få möjligheten till just det.” Gäddan gör en paus medan Noras syre långsamt förbrukas, sen tar den till orda igen. ”Snart är den här gamla gäddan också bara en rad med ben på tjärnens botten och då sitter vi som jämlikar i samma förlista båt här nere.” Den verkar tänka efter och fortsätter sedan ”Vad är meningen med detta liv? Ringen var min! Men så fastnade jag i den här fördömda skepnaden. Säg mig, såg ni någon däruppe, liggandes livlös i blåbärsriset?” Nora nickar febrilt samtidigt som paniken ökar i takt med att syret minskar. ”Då finns det alltså ingen chans. Om jag ändå hade en kropp ovan ytan igen, så att jag slapp simma omkring i den här förkrympta tjärnen år ut och år in. Då hade jag kunnat ge upp ringen för gott, och låta någon annan få glädje av den. Kan ni göra det för mig?” Nora nickar igen och den här gången skickas hon upp mot ytan där hon kippar efter andan till förbundets förvåning. Malva undrar varför hon inte tog med sig ringen. Nora förklarar att en gädda vaktar den och att den inte låter henne ta den ifall hon inte gör den en tjänst och hittar en kropp ovan land. De diskuterar det hela, vilken kropp som kan fungera och vad de ska välja. En häst föreslår de men Nora vägrar. Hon tycker det är bättre att de försöker leta upp ett djur i skogen som de kan fånga. Vimar menar dock att det inte alls är säkert att ett djur fungerar, att det kanske måste vara en mänsklig varelse. Under denna diskussion, plockar Frithjof av sig kläderna, drar dolken och hoppar ner i vattnet.

    #904

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Dag 15.
    Fritjof dyker ner och försöker simma igenom det grumliga vattnet ner till bottnen. Han ser ljuset från ringen längre fram men när han närmar sig hör han en röst i sitt huvud. ”Vem är då du som är så ivrig att kasta ditt liv i vattnet? Jag trodde att vi hade en överenskommelse, men ni är visst lika giriga allihop.” Sen tystnar rösten och vattnet runtom Fritjof liksom motarbetar hans framfart mot ringen. Han försöker tänka ett svar till fisken men han får aldrig reda på ifall gäddan kan höra honom. Istället försöker han återvända till ytan, men hans krafter och syre räcker inte till. Han förlorar medvetandet. Ovanför vattenytan står de andra i förbundet och väntar på hans återkomst. Men när bubblorna blir allt färre inser Vimar allvaret i situationen och hoppar vi för att dra upp Fritjof. Även Vimar ser skenet från ringen och hittar där Fritjof. Han greppar tag om den livlösa kroppen och simmar upp mot ytan. När de väl kommit upp till ytan dras Fritjof i land och Malva och Vimar försöker febrilt att få liv i honom igen. Nora står bredvid och avvaktar obekymrat. Fritjof hostar till och kräks upp vatten. Han lever. När han hämtat sig lite minns han vad som hänt och vad han sett. Han berättar om gäddan och ringen som verkade vara gjord av något kristalliknande. Därefter diskuterar de hur de ska lösa detta. Dvärgarna ropar från andra sidan och undrar vad de håller på med. Fritjof svarar att de kan börja fiska nu. Får de upp en tre meter lång gädda så ska han ge dem ett guldmynt.

    Förbundet bestämmer sig slutligen för att försöka snärja ett skogsdjur som de kan ge fisken som kropp. Fritjof och Vimar hjälps åt att sätta upp en fälla och de andra förbereder sig för att övernatta vid tjärnen. Dvärgarna går tillbaka till Timils kåta och tar med sig förbundets tre hästar.

    Kapitel 2. Dag 16.
    Dagen efter går de till platsen med fällan och fast sitter ett rådjur. De binder rådjuret och tar det med sig till tjärnen. Efter att ha lösgjort rådjuret kastar de det i tjärnen med ett stort plask. Rådjuret simmar skräckslaget mot andra sidan tjärnen bort från förbundet. När rådjuret kommit upp på andra sidan tittar det tillbaka på dem, stegrar sig och far sedan iväg in i skogen på andra sidan. Vimar hoppar i tjärnen igen och simmar ner och hämtar utan problem ringen från bottnen. Det är en armring i metall med en underligt smidd yta. Han tycker också att den känns mycket kall mot huden. Sen går de in i skogen igen för att ta sig vidare.

    Några timmar senare kommer de fram till en stor sankmark. Även marken i skogen blir mer sank och när de når träskets kant ser de en stenformation på andra sidan. De funderar på ifall de ska gå runt eller över men bestämmer sig ändå för att gå över eftersom det är kortast väg. När de närmar sig stenformationen ser de stenar som ligger i följd som leder mot stensamlingen. De klättrar upp och fortsätter vidare. Plötsligt hör de ett plask ute från någonstans runtomkring dem. En fågel flyger iväg över trädtopparna. När de slutligen kommit fram till stensamlingen ser de att det är upprätta stenar som står i en cirkel runt en flat sten som ligger i cirkelns mitt. I den flata stenens yta finns ristningar i underliga mönster som mynnar ut mot små skålar vid ytans kanter. I stenarna runtom sitter järnringar och öglor fast med en och annan kedja som hänger tyst och vittnar om forna riter. Vimar går runt och försöker få sig en uppfattning om vad det är de har kommit till men förstår inte. Däremot hittar han en runsten utanför stencirkeln som säger ”Vår skog lovade att vi som var förkovrade i blod och offer skulle finna vår väg tillbaka i varje dimma”. Bakom stenen går en stig in i skogen. Fritjof och Vimar undrar vad detta kan betyda och Fritjof anmäler sig frivillig att bli skuren i handen för att se om de kan göra något om de droppar på altaret. Vimar skär honom med yxan och sedan väntar de för att se vad som händer. Malva går under tiden runt och tittar på stenarna. Plötsligt hör hon ett plums ute i vattnet. När hon tittar upp ser hon en skepnad som står ute i vattnen en bit bort. Den har en konstig hållning men värst av allt är att huvudet hänger nästintill avhugget fram mot bröstet. Vimar undrar ifall det är deras blodsoffer som gjort detta men det verkar troligare att det har att göra med det som andra gjort på samma plats i forna tider. Han tror att det är ett hot så de lägger benen på ryggen och springer in på stigen bakom runstenen. Fritjof återupprepar ramsan som stod på stenen under tiden.

    En halvtimme senare kommer de fram till en öppen plats. Framför dem finns en lång sänka som är upp till 5 meter djup. I sänkan växter träd men de kan ovan dess toppar skymta en samling hus som finns på andra sidan sänkan som bara verkar vara uppåt 8 meter bred. De klättrar ner i sänkan och sedan upp igen på andra sidan. När de kommer upp ser de att det finns 5 förfallna hus och sänkan som de tagit sig igenom är i själva verket en gammal vallgrav som vuxit igen. På bortre sidan av hussamlingen finns en hängbro som leder bort mot en stor gravplats. De går runt och kikar vad som finns i husen och det mest anmärkningsvärda är att det i ett av husen ligger en enorm hög med människoben. Det ser ut som en stor massgrav därinne. Taket har rasat in men det är ändå ett av de mest välbevarade husen. Nora tittar runt och får en olustig känsla av att de allihop har begått självmord. Hon undrar ifall det kan ha med stormästaren att göra men är säker på att det inte har det. Då rasslar det plötsligt till i benhögen. Hon kan dock inte förstå vad det är som orsakat raset. Hon går och hämtar Vimar.

    Mörkret börjar lägga sig över skogen och de tänder en fackla. Innan de går in hör de ytterligare ett rassel därinne. Vimar går först in i huset och ser hur facklan kastar dansande skuggor över rummet. Nora ser sen till sin förskräckelse hur Vimar blir indragen i mörkret. Hon skriker på de andra och rusar in i huset. Där ser hon hur Vimar brottas med ett skelett. Hon plockar upp facklan och börjar slå på benen som ligger över Vimar. Vimar försöker bända bort benen från sig och kommer till slut loss. De andra kommer dit och försöker bekämpa benranglen. De hör dock ständigt rasslandet från benhögen och ser hur fler skelett materialiserar sig. Skeletten klöser Vimar med sina vassa ben. Och när de spridit ett par av skelettens ben över rummet inser de att de måste fly. De springer ut men Vimar blir fasthållen. När de andra märker detta springer de tillbaka. Vimar har då kommit loss men är mycket skadad. Övriga förbundet försöker understödja genom att skjuta pilar mot förföljande skelett. De springer sedan över hängbron och gör sig redo att skära av repen. Skeletten stannar dock upp när de närmar sig vallgraven och de fortsätter inte ut på hängbron. De bara står och tittar under dödstystnad. Förbundet pustar ut men Vimar är illa skadad.

    • Det här svaret redigerades 1 år, 8 månader sedan av  Peter Malmberg.
    #913

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Vår. Dag 16.
    Vimar sätter sig ner och de övriga ser att han behöver hjälp. De hjälps åt att binda om hans sår. Intill dem finns den stora eken som markerar ingången till gravplatsen. Det står två gamla grindstolpar i sten och inne på gravområdet finns stora gravrösen. Vid det närmsta röset står en runsten som de försöker tyda. Det är dock alldeles för mörkt för att de ska kunna ana vad som stått på den. De gör därför läger intill trädet och försöker sova bort tankarna på de ögonlösa döskallarna som står dödstysta med knakande knotor på andra sidan bron. Men natten är lång och ljuden från skelettens ben blandas med tysta viskningar i luften kring dem.

    Kapitel 2. Vår. Dag 17.
    De har fått lite sömn och vaknar tidigt till dagens gryning och ett ljudligt brak någonstans ifrån i skogen. Ljudet av trä som knäcks och rötter som dras upp. De kommer på fötter och lägger märke till att skeletten på andra sidan bron är försvunna. Fritjof undrar hur långt bort ljudet kan vara och bedömer att det rör sig om knappt en kilometer, max 20 minuter bort. De plockar ihop sina saker, men innan de ger sig av vill Vimar försöka att tyda runstenen igen. Han läser högt om hur blodets bödel fällde sin yxa utan ånger och att att denne vilar här; Drej Svartebrand. När han läser bödelns namn hör de hur stenar rullar från den närmsta gravhögen. Metalliskt rassel följer och upp ur graven stiger en svävande ringbrynja med en bödelhuva över huvudet. Bredvid rustningen lyfter sig en dubbelhövdad yxa sig. Alltihop rör sig mot dem och de lägger benen på ryggen. De hoppas att skeletten bara är rörliga på natten och springer därför tillbaka över bron och ner i vallgraven på andra sidan och tillbaka ut genom skogen varifrån de kom dagen innan. Vimar stannar dock på andra sidan vallgraven och funderar på ifall de inte kan få kontakt med Drej. Nora och Malva är negativa till detta och drar med sig Vimar in i skogen.

    De går nu vidare i skogens grönska, förvissade om att de inte är förföljda. Några timmar senare känner de lukten av rökt fisk och finner att de kommit till Timils kåta. Dvärgarna står där och Fritjof springer fram och kramar om Timil. De språkas om vad som hänt och Timil tycker Vimar ser illa tilltygad ut. Ja, nu ska de ta det lugnt ett tag så att Vimar får återhämta sig. Vimar plockar fram isringen och hör vad Timil tror att den är gjord av. Timil hävdar att det är silver och att det är ett fint hantverk. Den ska Vimar vara rädd om. Malva tar fram Grunfeids svärd och ber Timil kika på det också. Han tar storögt emot svärdet och tittar på det. Han säger att det är mycket gammalt och att det garanterat är ett stålsvärd. Han lägger märke till namnet Grunfeid och försöker placera det i minnet men han kan inte säga att han direkt vet något mer om Grunfeid än att han är en del av skogens legender. Förbundet nämner att de försöker hitta Grunfeids tempel och undrar ifall Timil vet var det är. Han har hört talas om att det ska finnas ett tempel i skogen, men han vet inte var eller hur man tar sig dit.

    Oke går nu fram till förbundet och erbjuder dem sin hjälp. De funderar på hur de bäst gör nytta av detta erbjudande och det slutar med att Nora, Malva och Oke tillsammans beger sig för att hitta tillbaka till häxan Kvala. De kommer efter några timmars vandring fram till ett stort visset träd på en kulle. Det är endast några få grenar som verkar vara levande. Kullen är omgärdad av ett hav av gulskimrande blomster. De ser på håll att det sitter en yxa i trädets stam. Nora och Malva plöjer fram genom blomsterhavet och kommer upp till trädstammen där yxan sitter. Hela stammen är full av yxhugg som ser ut att vara många år gamla. Malva greppar yxan och försöker dra loss den. Då hörs ett argsint skrik ifrån skogsbrynet: ”Neeej!”. En gammal mörkhårig man med vildvuxet hår och skägg kommer springandes mot dem. Han har en björnpäls omkring sig men inga vapen i händerna. Han ger dock inget sken av att stanna och har siktat in sig på Malva som nu släppt yxan som ändå satt väldigt hårt fast i stammen.

    Han fäller Malva till marken och skriker henne i ansiktet: ”Vad tar du dig till?!”, ”Vad vill ni? Ge er av!”. Både Malva och Nora är helt oförstående till mannens upprördhet och försöker lugna ner honom så att han går att prata med. När han förstår att de inte menar illa lugnar han sig och förklarar att yxan måste sitta kvar i trädet och att han håller på att driva ut en demon. Han berättar vidare att han heter Fingal och att han känner till att ett antal hemligheter är nyckeln till att ta sig ur skogen. Han själv har dock inga planer på att lämna skogen. Kampen med demonen kommer bli hans död och nu är det slutspurten i att se vem som är uthålligast. De nämner de hemligheter de saknar och han säger att han i jakten på demonen stött på många av skogens väsen. Dessa har en gång sagt honom att Grunfeid inte dog i kampen mot Elmtunga. Sedan fortsätter han att berätta om demonen som han har försökt driva ut ur trädet, ett hugg om dagen ända tills yxan fastnade för ett tag sedan. Det ser han som ett tecken på att det har verkan och att demonen nu försöker förhindra det hela. Men yxan ska sitta där tills saven runnit ur trädet och den sista grönskan vissnat. De frågar vad det är för demon, varvid han svarar att det är demonen som håller dem fångna i skogen och att han på så sätt kämpar för att frigöra hela skogen. Oke tar till orda och menar att de nog borde ge sig av nu. Och så lämnar de Fingal åt sin kamp.

    De traskar sedan i timmar för att till sist höra Oke utbrista att han känner igen sig. De har kommit fram till myrtjärnen igen. Det är nu sen eftermiddag men de bestämmer sig ändå för att fortsätta och försöka komma fram till häxan.

    Det har blivit kväll och mörkret har lagt sig över skogen. De har vandrat i ytterligare ett par timmar när de plötsligt ser det blåaktiga skenet som de känner igen från första gången de träffade Kvala. Oke blir orolig och undrar vad det här är för häxkonster. Han drar sin yxa och gör sig redo. Nora och Malva ber honom dock att stoppa undan vapnet eftersom de inte får verka hotfulla. Oke vägrar, han tänker inte låta sig bli ett sårbart byte för häxor och troll. Nora och Malva kommer överens med honom om att han stannar där och ingriper ifall något går snett.

    Nora och Malva närmar sig ljuset och ser att trollen ligger och sover runtom sfären där ljuset kommer ifrån. Trollen vaknar när de kommer gående och det resligaste av dem går dem till mötes. Han undrar var de tror att de ska. Malva säger att de ska träffa Kvala och att de har hemligheter till henne. Trollet säger kort att det inte kommer på tal. När han får se det stora svärdet som Malva bär med sig går han fram och tar det från henne. Hon knuffas undan men medan trollet beundrar sitt fynd smiter Nora och Malva förbi in till sfären. Kvala blir upprymd av att se Malva. Har hon kommit för att delge henne den sista hemligheten? Det säger de att de har men att de vill vara säkra på att hon delar med sig av sina hemligheter också. Kvala blir bestört och säger att hon trodde att de kunde lita på varandra. Ifall de inte litar på henne, hur ska hon kunna lita på dem. De böjer sig för hennes argument och delger att inskriptionen på dvärgens sköld lyder ”frihet”. Kvala skiner upp, och därefter händer allt väldigt hastigt. Ljuset från staven slocknar tvärt. Det blir kolmörkt. De hör hur trollet med svärdet hajar till och hur han börjar hojta till de andra som börjar röra på sig. Korpen flaxar iväg i hast och över nejderna hörs en häxas glädjegalna skratt som avlägsnar sig i fjärran. Malva och Nora har blivit lurade och smiter ut ur sfären för att komma bort från trollen som nu börjar famla omkring i jakten på de som snuvat dem på sitt byte. Från skogen hör de sedan hur Oke kommer anfallandes med ett väldigt härskri. De stöter ihop med honom och drar honom med sig iväg bort ifrån platsen. De springer snavandes i mörkret på slingriga skogar och kommer till sin förvåning fram till Timils kåta. De kliver in och berättar för Vimar, Fritjof och de övriga vad som hänt dem. Därefter lägger de sig att sova.

    Kapitel 2. Vår. Dag 18.
    När de vaknat diskuterar de den vanvettige mannen vid trädet. De undrar ifall han kan vara något på spåren med att det är en demon i trädet och att de släpps fria ifall trädet tillintetgörs. Fritjof tycker att de borde bränna trädet. Sedan övergår de till att diskutera trollen som nu har Grunfeids svärd. Oke vill ge igen på trollen och menar att de borde fortsätta deras anfäders kamp mot trollen som utkämpats i generationer. De skulle kunna ta välsignade vapen från rustkammaren i kumlet och gett sig på dem, de såg väl dödskalle-rummet med trollskallarna?

    De undrar ifall det finns en risk att trollen förföljer dem nu när förbundet förstört för dem. För att vara på den säkra sidan vill dvärgarna stanna kvar vid kåtan för att befästa platsen och göra sig redo ifall trollen kommer efter dem. Förbundet ger sig av för att finna Drakriddartemplet.

    De kommer efter en lång vandring fram till liknande gropar i marken som de stött på tidigare. När de ser sig omkring märker de att de kommit till trädet där de begravde barnskelettet för några dagar sedan. Fritjof försöker spåra varelsen för att se om de kan få kontakt med den. Efter att ha följt spåren ett bra tag hör de ett stort brak framför sig. Fritjof ropar på den och kryper fram bakom ett träd. Han ser varelsen en bit längre bort som nu stannat upp. Han ropar igen och varelsen kommer då emot honom i en hast. Det är en varelse som består av grenar, trädstammar, stenar och rötter. Den har uppenbarelsen av en mänsklig varelse med två ben och armar men har inga händer eller huvud. Isprängt bland grenar, mossa och jord finns skelettrester och flera döskallar tittar tomt emot honom där han ligger. När resen kommit fram till trädet där Fritjof gömmer sig bryter den undan trädet och roten ryckts upp så att Fritjof måste kasta sig åt sidan. Sedan fortsätter varelsen sopa runt på marken som om den letade efter Fritjof. På så sätt fortsätter nu Fritjof att kalla på den och springa undan, för att få den att följa efter honom. Malva springer före och försöker hitta till Fingals demon-träd. Resen följer dem länge och väl och verkar bli irriterad av leken. Den slår omkring sig och Fritjof måste skickligt manövrera så att han inte träffas av varelsens lemmar.

    När de kommer fram till gläntan med demonträdet springer Fritjof in bakom det och försöker reta upp resen så att den ska dra upp trädet ur marken. Resen följer hans röst och går rakt in i trädet som faller och rycks upp ur marken. Malva, Nora och Vimar ser hur Fingal står förbluffad över den hemska synen men när han får syn på Malva förstår han att det är de som ligger bakom att hans livsverk nu gått i stöpet. Han springer fram och ger Malva flera knytnävsslag i ansiktet. Nora och Vimar drar upp Fingal från Malvas kropp och trycker ner honom på rygg. Han ger snabbt upp och stirrar närmast apatiskt och tomt, rakt upp i himlen. Under tiden försöker Fritjof lura resen genom att stå still vilket leder till att den knuffar omkull honom. De inser att de gör bäst i att försvinna från platsen. I bästa fall har de nu bekämpat demonen så att de är fria att ta sig ur skogen. De springer därifrån med resen och Fingal kvar vid det fallna trädet.

    På eftermiddagen har de åter kommit till gläntan med sfären där Kvala och korpen spelat spelet. Inga troll syns till och i sfären står endast det omkullvälta spelet. En korp hörs kraxa i en grantopp i närheten. Vimar försöker se var Kvala tagit vägen och det verkar som att hon sprungit rakt ut i skogen med långa skutt. De ger sig av.

    Några timmar senare kommer de till den lilla trädgården där de träffade Algots spöke. De fortsätter vidare. När det börjar bli kväll har de kommit till bergväggen med gravkumlets ingång. De beslutar sig för att övernatta där och ta sig vidare till kåtan nästa morgon.

    Kapitel 2. Vår. Dag 19.
    De vaknar och beger sig till Timils kåta. Väl där möts de av Oke som håller utkik. De har snickrat ihop spjutvallar som ska hålla trollen borta. På en bänk sitter Musker och Boje och tittar in i elden. Förbundet märker snart att Timil inte är där. Oke berättar då att han gett sig av. När de undrar varför så säger han bara att det var Timils eget beslut. Musker och Boje berättar snart att Oke och Timil haft ett gräl kring vem av dem som ska ta över högsätet när de återvänder. Oke menar att Timil inte gjort något för släkten och att det är Oke som är den som förtjänar att bli arvinge. Oke blir arg på sina bröder och går iväg han också. Musker och Boje berättar sedan att de inte alls förväntade sig att Timil skulle vara vid liv när de gav sig in i skogen och att denna omställning av förklarliga skäl varit svårast för Oke.

    #926

    Peter Malmberg
    Forumledare

    Kapitel 2. Vår. Dag 19.
    Förbundet delar på sig. Nora vill sköta om Vimars sår medan Fritjof och Malva får med sig Musker för att leta efter Timil. De kan ganska följer hans spår tills middagstiden då de kommer fram till en enorm skreva i ett berg som bildar en grotta med runt 10 meter till taket. De finner Timil i grottans öppning, spejandes in. De ropar på honom och möts för att prata om vad som hänt. Musker berättar att de redan sagt det mesta och Timil är glad att de kommit efter honom. Sedan fortsätter de att undersöka den stora grottan de hittat. Timil har aldrig varit där förut och trevar sig förundrat inåt. Ljusstrimmor letar sig in i grottan och får det att blänka på marken. Det är som små stelnade silverdroppar som ligger över hela grottans golv. Musker bekräftar att det faktiskt är smält silver. Längre in i grottan ser de stora gulvita formationer som sträcker sig ett par meter upp i salen. När de närmar sig dessa ser de att det ligger en enorm gulnad drakdöskalle i början av formationerna och att det är resterna efter en stor drake som ligger där. De följer drakens kropp till grottans bakre vägg. Där finns en mindre grottsal med små gångar som leder vidare till höger och vänster. När de kommer så här långt ekar det plötsligt genom grottan ett rungande ”Försvinn!”. De rör sig dock inte ur fläcken utan försöker istället avgöra var rösten kommer ifrån och försöker prata med den som äger rösten. Rösten undrar vad de vill och säger att de inte har något där att göra. Malva och Fritjof förklarar att de endast söker svaret på en hemlighet och att de bara vill ta sig ut ur skogen. I den vänstra tunneln ser de nu en reslig gestalt som står höljd i dunkel. Denne säger att om de lovar att sig av kan han berätta svaret på en hemlighet. De går med på detta och han säger att Grunfeid inte dog när han dödade Elmtunga. De kan själva skåda hans verk i den yttre kammaren. De börjar gå därifrån men Malva tänker att det ändå är bäst att höra ifall han vet vem den tredje stormästaren va. Den grove mannen blir irriterad och han beordrar dem att uppfylla sitt löfte samtidigt som han går hotfullt ut mot dem med sin stora spikklubba släpandes efter sig. Han har en stor björnfäll över sig och ett hemskt fult och skamfilat ansikte med små ögon som stirrar hotfullt på dem i mörkret. De ger sig strax därefter iväg. På vägen ifrån grottan pratar Fritjof med Timil och säger att han inte ska låta sig hunsas av Oke. Han borde inte ha vikit ner sig och gett sig av. Timil säger att han gav sig iväg för att låta Oke känna efter. Han hade tänkt återvända sinom tid.

    De traskar nu resten av dagen och kommer först till gläntan med basiliskens grotta och därefter till trädet där de fann den döde pojken. De övernattar där.

    Kapitel 2. Vår. Dag 20.
    De fortsätter sin vandring och hör efter någon timmes vandring ett följe som klampar fram någonstans framför dem. De fortsätter fram och stöter då ihop med trollet som tog Grunfeids svärd ifrån Malva, samt hans följeslagare. ”Det är ju ni!” skriker trollet varpå följet lägger benen på ryggen och springer iväg. Trollen jagar efter dem och när trollen inte orkar springa efter dem, stannar även följet en bit bort. Malva försöker prata med dem och undrar vad de vill och varför de springer efter. Trollet undrar i sin tur varför de springer ifrån dem. ”Om ni inte stannar kommer vi slå ihjäl er!” säger han. Fritjof är inte övertygad om trollets intentioner så de håller lite distans. De kan se att trollet har en runstav som hänger kring dess hals. Sedan säger trollet att de snuvade dem på det som de väntat flera veckor på. Som tur var fick han tag i svärdet istället så nu är de kvitt menar han. Har ni fler sådana föremål kanske? Vi kanske kan byta? De undrar ifall han har svaret på de hemligheter som tar dem ur skogen. Han säger att han kanske har det. De säger att de dock bara behöver svaret på en särskild hemlighet och säger att det är vem som var den tredje stormästaren. Domhark som trollet heter, tittar lurigt på dem och säger att han har det svaret men att frågan är vad de har i utbyte. Fritjof försöker först lura honom att det finns ett till liknande svärd i grottan med drakskelettet. Det han inte vet är att Domhark känner Oltur (som halvtrollet i grottan heter) och säger att ifall Oltur hade haft något sådant så hade han vetat om det. Fritjof tar fram hjälmen som de fann i basiliskens grotta och erbjuder den. Domhark vill ta sig en titt på den. Precis när Fritjof sträcker fram hjälmen försöker han ta runstaven ifrån trollets hals men får inte tag i den. Trollet blir förnärmat av den tjuvaktiga handlingen och tar nu hjälmen utan att ge något för den. Fritjof försöker bortförklara det hela men det biter inte på trollet. Trollet säger att de har en chans till, ifall de har något annat att byta ut. Fritjof har bara det renskrapade lindormsskinnet men när Domhark får se det säger han att det liknar det som Oltur har och att han kanske skulle göra sig sitt eget. Han ber ett annat troll ta emot skinnet men berättar sedan att namnet på den tredje stormästaren står i hans handflata. Det är nämligen Grunfeid Solmane som var denne stormästare nummer tre. De tackar för svaret och ger sig av.

    De försöker hitta tillbaka till Timils kåta och gör faktiskt så. Väl där berättar de att de har svaret på alla hemligheter och att de kan ge sig av. Nora har skött väl om Vimar och han mår mycket bättre idag. Timil visslar på sin hjort som han tar avsked ifrån. Sen kommer han på att de måste hjälpa de som förirrar sig in i skogen genom att teckna ned hemligheterna någonstans. De beslutar sig att det är det rätta att göra och att det ska ristas in i berget vid deras anfäders gravkummel. Dvärgarna börjar rista.

    Kapitel 2. Vår. Dag 21-22.
    Inristningen i berget är klar två dagar senare. Innan de ger sig av mot den presumtiva friheten Läser de högt inskriptionernas lydelser och börjar sedan gå. På deras vandring möts de av en frisk bris, en kylig men skön vind. De märker gradvis hur skogen glesnar och en stund senare spricker grönskan upp i en härlig vy ut över böljande ängar. De har kommit ut ur skogen. De börjar nu prata om hur de ska ta sig vidare hem och dvärgarna pratar på sitt håll. Till slut kommer Timil fram och säger att han vill höra vad de tycker att han ska göra med sin broder. Ska han låta Oke ta över högsätet i dvärgarnas hallar? Malva säger först nej men ångrar sig sedan. Nora tycker att de väl kan låta de andra dvärgarna i deras samhälle få rösta. Vimar och Fritjof tycker att Timil är en bättre ledare eftersom han tar emot tronen motvilligt. Ett bra tecken tycker de. Således gör Timil som majoriteten ansett rätt och säger åt Oke att han kommer ta över tronen trots allt Oke gjort för släkten i Timils frånvaro. Förbundet skiljs sedan från dvärgarna med ömsesidiga lyckönskningar och inviter att komma för att hälsa på.

    Nu beger de sig hemåt och allt de har att uppvisa från sina äventyr är Isringen som ligger i Vimars packning.

    Till sina kommande äventyr har de en avliden pojkes föräldrar att hitta, en förrymd häxa som bedrog dem, samt drömmar om dvärgarnas förgyllda hallar.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)

Forumet ’Spelkrönikor’ är stängt för nya ämnen och svar.